onsdag 12 mars 2014

Ännu en liten jävla text om fåglar

Yngsta hunden är den enda som går att ta med sej till fågelsjön. Alla dom andra ser som sin uppgift i livet att ståndskälla och apportera varje tänkbar fågel. Varje par vingar ett byte. Yngsta hunden lever ett annat liv. För tidigt åldrad. Jag vill inte tänka på vad han blivit utsatt för. Han tänker ju inte på det längre. Bara ett lätt hukande inför en vän som höjer rösten, en aversion mot svarta pick-uper. En ovana att kissa på sej efter att han råkat skälla.
Nu sitter han bredvid mej i vår egen vik vid Hornborgasjön, trygg i vassen som vaggar oss minst en meter ovanför, mediterande över ett fågelsträck. Knixar av och an på sitt vackra huvud. En skäggdopping, en svan som bygger bo, ett stråk av tranor. En korvsmörgås. Tungt, belåtet lutar han sej mot mej, en djup suck, på hundars vis, jag skriver i min bok, jag pratar högt, jag jublar över en gluttsnäppa, en rödbena. Vadarfåglarna mina särskilda kavaljerer. Han jublar också, därför att jag jublar. Det är den utsökta vänskapen, den som gläds åt den andres glädje.
En glädje som är alldeles ren.
Yngsta hunden lever sitt liv bland molnen, fullmånekvällar sitter han i sängen och ser ut, nu tittar han på en ormvråk som jagas av kråkor.
Han är nu.
Jag också.
Och jag vill aldrig åka hem.

5 kommentarer:

  1. Jag hade också en hund som blivit slagen. Han var också så himla närvarande i allt vackert, allt som inte gjorde ont, allt som var nytt och gott. Det var fint. Och din text var stor, storslagen.

    SvaraRadera
  2. Som präntat med en gluttsnäppenäbb.

    SvaraRadera
  3. så himla fint , hundsjälar kan vara indivier, vackert beskrivet....

    SvaraRadera
  4. Kan man annat än längta till Hornborgarsjön när man läser en sådan text.

    SvaraRadera
  5. Dina texter. Fåglarna. Den vaggande vassen. Jag bär bilderna med mig. Gläds åt din glädje.

    SvaraRadera