onsdag 15 juli 2015

Tröskel

Du brukar stå där. På tröskeln, i ett tänkt, väldigt kliv in i rummet, med armarna fast i dörrkarmen, två pollare som för att förankra benen. Bromsa. Så att du inte måste ångra. Jag har alltid gillat det. Att du inte är enkel. Disharmonin. Splittringen. Dom enstaka milda stunderna när jag får ner dej i en stol. Din blick som en vild hunds. Jag vet inte mycket om dej. Du svarar på frågor ställda för ett år sen.
Du frågar aldrig mej nåt. Förutom det allra mest ofarliga, hur mycket klockan är, om du får ta om av plättarna, om jag har en toarulle att låna ut. Dina historier är nån annans. Det gör inget. Där är vi lika, att hur vi än stämmer ner oss så klarar vi inte av. Att vi står liksom handfallna inför köksrenoveringar, parmiddagar. Att vi inte kan förklara hur timmar, dagar ibland försvinner utan att vi kan redovisa kvittona.
Du har aldrig varit utanför kommungränsen, ändå vet jag att du varje år följer Brendan Behan i hans våta fotspår på alla Dublins pubar, att du vandrar mellan Manacor och Port Soller, det svarta i dina fickor vulkansand från Legazpi. Dina ord i lätta dunsar mot väggarna, små, instängda rödhakar och en jordaxel som kränger en aning, kvällsljuset i fönstret mer honungsgult än nånsin förr och när du talat klart och liksom fallit in i rummet tusen gånger så blir vi tysta, och den där tystnaden har en egen klang, stark, en egen smak, mässing och det är liv, det är liv.

4 kommentarer:

  1. Har inte mycket att tillägga till "Åh!"

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt, jag kan också bara säga "åååh!". Och "tack"!

    SvaraRadera