lördag 15 augusti 2015

Häromkring

Och hur jag alltid återvänder. Varje gång jag reser härifrån svär jag att den här gången är den sista. Lättnaden i det. Den behagliga tyngden, den söta smaken, mogna körsbär mot gommen, röd saft över läpparna. Och hur klådan alltid återkommer. Det finns ingen som ropar mej hit, inte längre, det var längesen, och jag vet inte vad det är som får mej att längta, att behöva det och att hata det. Sista kilometern in mot stationen, när tåget saktar ner och passerar hus efter hus, mänskorna stumma beläten vid staket sammanfogade av hönsnät och masonit, tystnaden, ån som rör sej trögt ut mot det stora vattnet, jag halvstår i sätet, jag äter den stunden som en from tar emot sin oblat på tungan.
Att gå gatorna sen, som jag har gjort tietusen gånger förut, att det aldrig är som att komma hem men att jag önskar det. Att jag tänker att den här gången. Men. Att jag ska vakna i ångerfulla blå lakan morronen efter.
Om det är nån som minns mej så döljer dom det väl. Blickarna som möter mej egendomligt blanka, en enstaka vinkning på håll, en vinkning som av en sprattelgubbe, en ryckig rörelse, snabb, förstulen. Som jag aldrig kommer mej för att besvara.
Ett par dar till, jag går på kanten mellan sjö och land, jag återupprättar balansen, jag sätter en fot framför den andra tills jag nått stationen och kliver på tåget och hur jag aldrig ser ut genom fönstret när jag reser därifrån.

måndag 10 augusti 2015

Om små pastejer och annat

En gång har jag älskat en utopist. Älskat honom så mycket att det gjorde fysiskt ont bara att tänka på honom. Jag var yngre då. Jag hade mer ork och stod ut med nästan allt. Till och med att mitt ena ben spratt ut i en smärtande båge när vi låg med varann. Men för all del. Vi älskade inte mycket. Och jag tror att jag tyckte om honom av andra skäl. Hans hjärna, rösten, ögonen, som inte precis brann som man kunnat tro hos en som förespråkar falangstärer, men kanske glödde. Skimrade. Han var rolig. Rolig och högröstad, dålig på att torka sej där bak och lämnade spår på lakan, i smutstvätten. Jag ber om ursäkt, men väjer inte för det låga. Han skulle inte ha velat det. Han skulle ha applåderat att jag är så ärlig. Han skulle se det som ett framsteg, att jag kastat av mej ett slags småborgerligt ok. Jag tänker ofta på honom när jag tvättar. Och helt utan sorg. Jag minns inte varför vi gjorde slut. Jag har kvar en souvenir, Fouriers bok Slaget om dom små pastejerna. Den har jag aldrig läst.

söndag 9 augusti 2015

Betalt

Vad du har lärt dej den här sommaren. Alltings pris. Och att känna igen ljudet av trötta vingslag mot sovrumsfönstret. Kråkorna, änglarna. Nu är allt betalt, men först nu. Det som skavt så länge, som en nästintill osynlig flisa av glaset du slog sönder mot köksbänken i våras, hur den hamnade strax under ditt yttersta hudlager och inte värkte ut förrän nu, i den här månaden av begynnande välsignat mörker.
Du är fri.
Du har bokfört och nu stämmer äntligen kolumnerna. Det är en renhet i det. Hundarna kan lägga ner sina trötta, stora huven vid dina fötter. Nu behöver dom inte passa dej, inte vaka över dej. Inte följa dej i spåren under vaknätterna, inte slicka dina fingrar dom dagar då du inte tagit dej ur sängen. Nu sköter du dina egna besvärjelser. Du sitter i soffan, rak i ryggen, med fönstren öppna och du ber om ett oväder. Det kommer inte. Du får tåla det ljumma, okomplicerade, du får tåla sakta drivande moln och det anspända sorlet från dom som lever därnere på marken. Och du står ut med det.
Du kan till och med känna ett slags tacksamhet.