söndag 9 augusti 2015

Betalt

Vad du har lärt dej den här sommaren. Alltings pris. Och att känna igen ljudet av trötta vingslag mot sovrumsfönstret. Kråkorna, änglarna. Nu är allt betalt, men först nu. Det som skavt så länge, som en nästintill osynlig flisa av glaset du slog sönder mot köksbänken i våras, hur den hamnade strax under ditt yttersta hudlager och inte värkte ut förrän nu, i den här månaden av begynnande välsignat mörker.
Du är fri.
Du har bokfört och nu stämmer äntligen kolumnerna. Det är en renhet i det. Hundarna kan lägga ner sina trötta, stora huven vid dina fötter. Nu behöver dom inte passa dej, inte vaka över dej. Inte följa dej i spåren under vaknätterna, inte slicka dina fingrar dom dagar då du inte tagit dej ur sängen. Nu sköter du dina egna besvärjelser. Du sitter i soffan, rak i ryggen, med fönstren öppna och du ber om ett oväder. Det kommer inte. Du får tåla det ljumma, okomplicerade, du får tåla sakta drivande moln och det anspända sorlet från dom som lever därnere på marken. Och du står ut med det.
Du kan till och med känna ett slags tacksamhet.

3 kommentarer:

  1. Alltings pris. Nu kan du sköta dina egna besvärjelser. Sånt som känns i hjärtat, liksom.

    SvaraRadera
  2. Det finns ett gäng tillstånd/erfarenheter/känslor som bara har en riktig uttolkare. Tack.

    SvaraRadera
  3. Vackert, smärtsamt, vackert igen, jag vet inte ens vad jag ska säga nu. Bara att du har ord som ingen annan har, bygger dem till bilder jag ser framför mig trots mörkret.
    "ett slags tacksamhet" mm, jag sparar på ditt, som så ofta.

    Och som Maria skriver, Tack.

    SvaraRadera