Pojke i för trånga byxor

Jag frågar inte ens vad dom heter. Bara ringer ett samtal, tecknar i luften mot dom. Säjer: I help. Min engelska blir kortfattad, tappar hjälpverben, tappar dåtid, framtid. Vi är här, vi är nu. Och tåget som gnisslar sej fram över ett Kinnekulle i rost och guldockra, jag som blundar vid Blomberg därför att jag inte står ut just där efter det som hände i somras. Ber en halvhjärtad bön över henne. Så många böner denna november, så svårt att tro, att hålla fast denna november.
Kanske fjorton, femton år. Hindukush säjer den ene och pekar mot konturerna av berget vi nyss passerat. Hindukush. Jag tänker mej en liten stad, en liten blå stad nära molnen, en oändlig vidd, sånger i skymningen. Vi delar bondkakor som mamma skickat med, dom ler, smulor runt den andres mun, han som inte säjer nåt.
Leila vid tåget, svart slöja, chockrosa väst, hon som har gjort samma resa, deras händer i hennes, och han som inte säjer nåt i jeans som är alldeles för trånga, han går med små kliv, anklarna bara och den bilden lämnar mej inte sen. Jag vet att han fick nya byxor med en gång, nåt varmt att äta, tak över huvet. Men ändå. Jag tar bussen hem och letar på nätet efter Hindukush. Ett bergssystem. Hindukush. Hindukush och Kinnekulle. En resa över halva världen, två pojkar varav en i ljusblå urvuxna byxor. Det är november i Sverige och jag ber igen.