tisdag 19 januari 2016

Olga

Jag vill fråga henne saker. Som varifrån hon kommer. Jag tror att hennes brytning är polsk, hennes svenska är av det vackrare slaget. När hon säjer ångest svingar hon sej från ett hårt g ner till ett tonande s som nästan slår över i z och jag önskar mej fler diagnoser med s och g i. Jag går dit och spelar apa, försöker locka till skratt, är överdrivet självironisk. Femörespsykologi. Hon ser på mej med klar blick. En kaja i mohairtröjor. Hon leder mej dit jag ska. Jag tror att jag ska nån annanstans men det ska jag inte. Hon låter mej tramsa en stund. Sen jobbar vi. Glädjen i det. Utmattningen efteråt. Och nåt som äntligen vaknar, vänder på sej, kanske somnar om, men aldrig så djup sömn igen. Aldrig det. Inte igen.

söndag 17 januari 2016

Ordinärt slitage

Spåren i din lägenhet. Jacket i parketten, en trasig dörrkarm. Ordinärt slitage, står det i besiktningsprotokollet. Handfatet med en bred spricka i en grotesk långsam blinkning. Ett hål i väggen nödtorftigt lagat. Det får du betala för. Jag tar nästa kartong, det skramlar om den, men jag struntar i det. Hundratjugutvå steg ner i källaren, lika många tillbaka. Krampen i vaderna tar jag emot som en gåva. Här i hallen slogs vi. En av många gånger, men den första inför dina barn. Skammen är åskblå, med ljusröda protuberanser. Den kommer jag inte att kunna städa bort, inte ens med ett hav av Ajax. Inte ens med att bära hundra kartonger. Den går inte att göras ogräddad.
En del av det ordinära slitaget.
En slarvigt ihopfogad kartong med fotoalbum och inramade kort, jag vet vad som finns där, en lyckligare tid, nåt som var helt, nåt som du fortfarande sparar, hänger upp och ställer in i hyllor. Jag har gjort mej av med varenda minne. Jag vill inte längre se virkade finklänningar, dom där ljusa ögonen som såg åt samma håll. Du har ställt den där med flit. Du vrider om kniven och får mej på samma gång att vilja hålla dej hårt och skydda dej för resten av livet. Gå tillbaka i våra gemensamma spår, göra om, fatta helt andra beslut. Äta upp åttatusen förflugna meningar. Så mycket ånger. Så mycket efterklokhet. Så lite närhet, stillhet. Jag bar dej en gång när du hade fylldille, bar dej och sjöng, du var så mager då, mager och förvirrad, jag bar dej som jag bär dina kartonger, med panik men tätt intill bröstet.

torsdag 14 januari 2016

Stalker

Ditt hus ännu ett steg på vägen till förfallet. Dina gröna ljusstakar i fönstren mot vägen, kvar sen förra året, den vänstra rutan sprucken, det måste ha skett nyss. Den tänkta samhörigheten med dej, du som står på balkongen under snickarglädjen och röker. Du tänder den ena cigarretten på den andra, lugnt, oberört och nedanför dej växer mossan på din gamla Merca. Viktlösa dagar efter nyår, bestrukna med slammad kalk, pråligt ljus i trädgårdarna bredvid, hos dej bara teveblått. Vi är lika. Jag vet det. Och ibland inbillar jag mej att jag ska träda in genom din grind och att allt ska ändras. Att du ska komma mej till mötes halvvägs i trappan. Att du ska blåsa dammet av dina planer för trädgården, att vi ska hyra en jordfräs. Att jag ska ha skrapat laven av din bil en eftermiddag, att du ska komma från fabriken i din overall och med smutsiga händer och se det och se mej och. Och. En utflykt på söndagen. Ditt ena knä mot mitt. Jag går förbi ditt hus för hundrade gången och det är så. Jag går förbi. Det är det jag gör.