fredag 19 augusti 2016

Vakna

Som en hund vaknar hon av hösten. Det skarpa, uppfordrande som följer av aningarna om bistrare vindar i den kvardröjande hettan. Otåligt väntar hon vid grinden. Den allt tyngre daggen i gräset, dimman över fälten. Lyckan i att plocka fram koftan, som att återse en gammal vän, som att bli förtjust i en ny bekantskap. Höst. Och allt den lovar. En stramhet. Att glädja nån med sin anspråkslöshet. Ett ljud, ett lyckligt ljud. En moders kärlek, eller alla mödrars kärlekar.
Hon ger sej ut på havet, aldrig så vackert som nu. Befriande tomt. Hon och hennes enkla jolle, en ryggsäck med bröd och smör, några mogna plommon, en hissad stormfock och sjökortet över knäna. Hon går så långt ut hon vågar, mot horisonten några stora fartyg med olja från raffen i Stenungsund, inneslutna i sitt eget, hon fri, verkligt fri, plommonsaft över hakan ner mot sjökortet, blicken mot windexen i toppen, Pater Noster om styrbord. Under henne femhundra meter oändlighet, en enstaka säl som följer henne en bit, över henne måsarna, alltid måsarna.