lördag 18 juni 2011

Ord, innebörd

Han devalverar sina intervjupersoner. När kvinnan på pendelparkeringen har använt oerhört fort tre gånger väljer han att skriva i god hastighet. När hönsuppfödaren snyftar tragedi om newcastlesjukan skriver han tråkigheter. Han bänder bort, skalar av, lokaldelens Giacometti. Han strävar fortfarande efter den perfekta texten. Den som återspeglar verkligheten precis som den är. Inget är enormt förutsatt att det inte är det. Han har sparat sina bästa artiklar i en mapp, han skulle vilja göra nåt mer med dom, laminera, kalligrafera, det är konst, oavsett ämne (budgetdebatten nollsju, en återvändande sjuklig celebritet, viltspårtävlingarna i våras.)
Han är övertygad om att hans artiklar kommer att användas av kommande redaktörer. Skriv som han, försök i alla fall, det är så här man gör. Praktikanterna, töserna från journalisthögskolan inne i stan, med ljus förvåning i blickarna.
Det kan vara med det som det vill.
Det viktiga precis så viktigt som det är. Den icke relevanta fettranden bortskuren. En text där man står på botten, utan att röra upp slammet. Efter det ska han lägga bort pennan, anteckningsböckerna, inte skriva en rad mer, en stol vid fönstret mot Konsums parkering, en ljus lager och en prickigkorvsmörgås i skymningen.