212

Konsekvens. Kausalitetsprincipen. Av A följer B. En del lägger upp en pulverlinje strålande humör på spegeln, andra går in i tunneln och möter tåget som kommer med en last av ammoniak, av upparbetat uran.
Så vind, skörda storm.
Stäng av mobilen, be beridna högvakten trava lite tystare. Rulla in dej i täcket, somna om om du kan för ångesten som skorpsmulor i lakanen. Stå upp så rak i ryggen som det är möjligt, i den tredje timman efter stadshusklockorna.
Gräddat bröd kan inte göras ogräddat. Ta det som en man, som en mänska. Vägen dit har aldrig varit så lång. Det där sura, gröna som du har i svalget och som du inte kan göra dej av med hur mycket du än spottar och harklar dej. Händerna. Är dom dina. Du känner inte igen dom. Och fötterna. Som att gå på bomull. På bly.
Gjort är gjort. Lagt kort ligger. Därmed jämnt. Vem har lagt den här bördan på dej? Den har du inte bett om. Inte bett om nåt alls. Du ber aldrig. Nästan aldrig.
Du har huvet fullt av förklaringar. Du har ett vattentätt försvar. Du klarar det här. Igen. Du vet hur man ska göra.
Dina knän har inte glömt hur man faller ner.

211

Jag har slutat att längta. Och sätter en ära i det. Men det är en kamp. Nästan varje dag försöker resterna av min längtan att snärja mej. Att gå förbi ett skyltfönster på Biblioteksgatan är som att vandra med sina eleganta stilettklackar vid sidan av den halvt minröjda landsvägen mot Kandahar. Det gäller att hålla blicken fäst på nåt annat. Och naglarna beredda mot handflatorna.
Inte vänta för länge i nån annans blick. Inte börja drömma om promenader i dammigt vårljus, om skavfötters i soffan framför bröderna Marx. Mitt liv är lugnare utan. Mitt liv får inte vara behagsjukt. Mitt liv är mat som inte smakar, oparfymerat tvättmedel. Och det är jag som har valt och jag som bestämmer. Det är bara möjligt om jag amputerar det som längtar i mej. Det som springer ett steg före kroppen, en impuls före hjärnan. Jag avstår frivilligt. Det känns inte längre som en uppoffring. Det är bara en fråga om vaksamhet.

210

Han möter mej redan i tamburen.
-Längtat, säjer han mot min nacke.
En dag ska jag förklara för honom varför han borde vara tyst. Att han får en liten, ostämd ton i sin röst. Låt vara att jag är på gränsen till tondöv. Men hans svängningar känner jag bättre än mina egna cykler. Jag vet ännu inte vad hon heter. Hans händer skriver deras namn i sömnen. Jag kommer att få veta. Det är jag säker på. Ett litet namn, ett nätt namn, en Cleo, en Ebba. En Lina.

Han har lagat mat. Nån rätt som jag tycker om. Gratinerade Creuses de Bretagneostron, sorbet. Städat, stärkt och parfymerat mina lakan. Vi ska älska bort hans snedsprång ikväll, i en doft av bergamott och rosmarin. Jag ska förlåta honom genom mina höfters rörelser upp mot honom, min hand på hans rygg, på hans stjärt. Hur jag slickar i mej av hans svett. Ibland drömmer jag om att gömma en kniv under madrassen. Stämma ner honom i en beskedligare tonart. Öppna honom som ett ostron. Försöka hitta pärlan under alla lager av grus.

Nu sitter han framför mej, andlös, nyduschad. Vit, tung duk på bordet. Jag pratar utan uppehåll, vill inte höra mer av hans röst. När han öppnar munnen matar jag honom med sorbet, samtidigt som jag ger honom mina bästa ögonkast. Han bär mej till sängen. Somnar sen och skriver hennes namn på ärvd alicialärft. En svag ton kvar i mina öron. En notering till i boken. Ömheten som en granatchock i magen. Det kommer nya nätter i lakanen. Det är jag också säker på. Vår kärlek, en mässa i d-moll, av en tonsättare som aldrig kunde mäta sej med mästarna.
Jag tror att vi ska leka tysta nästa gång.

208

Han hade den igår. Det är han nästan säker på. En liten blixt av alldeles rätt röd färg i det annars saffransmjuka. En ljusglimt av den arten att den kräver all hans uppmärksamhet. Han har blivit bra på det. Betraktandet, timma efter timma. Koncentrationen. Han har burit ner radion till vaktmästarna. Arbetar på nätterna för att få vara ifred med sitt. Vill gå fri ifrån pladdret. Bristen på allvar. Där.
Där var den igen.
Nej. Det var nåt annat. Inte rätt spektrum.
Omöjligt, har dom alltid sagt. Det du letar finns inte. Men han tror att han hade den igår.
Han är nästan säker. Som sagt. Han leker streck med pennan. Och vart den tog vägen. Var den vilar under tiden. Hibernerar. Alternerar. Figurerar.
Om nån annan ser den i samma ögonblick som han själv och tänker samma tanke, lever samma besatta liv. En tröst, len som vaniljglass.
Där.
Nej.
Inte riktigt rätt.
Men snart. Visst? Snart.

207

Vi har brunnit långsamt över lång tid. Nu är vi snart färdiga. Vi är av magnesium. Först fyrverkerier, sen nödraketer. Ett mineral med dålig hållfasthet. Vi håller fast vid varann som i kramp. Jag bär färger för att besvärja mörkret. Lime och koriander. Vetiveriagräs. Du bär den stora sorgen som ett lamm över dina axlar. Dom har minskat i bredd. Vi är gamla. Vi borde hålla fast. Det kommer att bli tomt i det man inte känner.

Du är svedd i kanten, grå, spröd som återanvänt bakplåtspapper. Jag är den som krattar ut askan. Skuggorna på väggen lever våra liv åt oss. Vi sover i varsitt soffhörn, en kastal av kuddar. Jag räknar fläckarna på duken. Jag räknar sekunder, minuter. Jag räknar dina andetag. Dom är färre när du låtsas sova.
Mitt hjärta slår långsamt.
Ett slag i timmen.

200

"Din pappa frågade mej en gång om vi kommer att känna igen varann i himlen."
Han ser på mej. En storvuxen man med byxorna upphissade över tunnan till mage. Jag känner igen honom. Bengt? Bertil? Han bär ett tungt kors utanpå tröjan och ett skägg som fladdrar i blåsten. Han har ingen ytterrock, trots att det är november.
"Och jag sa, att det gör vi, det är säkert, det gör vi. Halleluja."
Han nickar vid varje stavelse. Jag nickar, jag med. Vad ska jag säja.
Han kommer närmre.
"Jag kan säja att jag längtar. Det blir en glädjens dag. En fest."
En riktig brakfest.

"Vi ska sjunga Hej tomtegubbar för morfar."
Himlen en skinksvål över kyrkogården. Tallar, regn som vattrar sej på isen, ett strilmunstycke som letar efter en vattenkanna. Urnan, som vi har skyfflat mellan varann som om den brändes, väger ingenting. Den halkar rätt ner i jorden.
Ida är tre år och orubblig. Orubblig på det sätt bara en treåring kan vara. Vi står på kyrkogården och begravningsentreprenören vänder sej bort när vi sjunger Hej tomtegubbar, slå i glasen. Han tror inte sina öron. En liten tid vi leva här. Maken till.
Med mycket möda och stort besvär.

199

Vänersborg, Rotterdam, Caracas. Det är här världen börjar.
Vi åker till hamnen och tittar på båtarna, när söndagseftermiddagarna stannat upp efter kyrkan och lunchen. Pappa låter folkvagnen skaka tvärs över järnvägsspåren och vi parkerar så nära vattnet vi vågar. Delar en rulle Mintchoko. Drömmer oss bort.

Det gör jag fortfarande. Läser sjöfartsnoteringarna i tidningen, tar spårvagnen till hamnen och går i skuggan längs med Arcticas isklassade etthundrasextontusen ton. Känner fartygskroppen trycka sej mot kajen, kelsjuk som en isbjörn, medan mintchokladen fastnar i mina tänder.
Det är jag och några farbröder som långsamt går av och an, män med stora, valkiga händer fulla av tid. För mej är dom pensionerade hamnarbetare, från andra sidan älven, från den andra tiden, tiden med kranarna och torrdockorna. Jag bestämmer. Här kan jag låtsas att nån av dom som jag följer i hälarna är min pappa. Låtsas att vi pratar tonnage och deplacement, att vi beundrar den brutala skönheten i fartygslinjerna. Och sen kisa ut mot Vinga, mot horisonten, längta nån annanstans. Strunta i att båten ska gå med olja i Finska viken, vi bättrar på det, den ska runda Godahoppsudden, kanske Kap Horn, med en last av karibisk rom eller gurkmeja, kardemumma, salt.

Det vackra i att bygga nånting större.

198

Han åtrår det mesta. Han vill ha allt. Förr kunde hans önskan ligga och glöda länge, som spetsen på en lödkolv, rikta sej mot ett enda föremål. Nu, efter tabletterna, fluddrar begäret av och an. Han vill ha en ny platteve, han vill ha en räksmörgås, han vill få utlösning. Nu. Nu på en gång. Starkt som hjärtat bakom bröstbenet. För att en tiondels sekund senare helt glömmas bort.
Han är säker på att det är tabletternas fel. Dom är två, ska intas med föda, på morronen, vid samma tidpunkt. Gröna. En nyans som bara finns i Pfizers värld.

Han vill ha en sommarstuga. Han vill bli kär. Han vill skriva en bok. Och han klarar sej inte utan medicinen. Han har försökt. Då fylls tillvaron av ett obarmhärtigt brus, som tar sej in överallt, till och med innanför Metallica. Ett brus av käkar, som en klunga ekoxar.
Han gör det mesta halvdant. Ingen känsla för detaljer. Det var längesen han våttorkade golven. Han vispar runt toablått i skålen för att åtminstone ta bort lite av lukten. Han vill resa, han vill göra om köket, bygga en balkong. Vill vinna på Lotto. Skaffa en hund. Mellan hjärnhalvorna en förkastningsspricka.
Han fortsätter att önska, vilja, begära. Han står stilla, betraktar en punkt på sin tapet, ett märke efter en kastad boll. Han suktar. Eftertraktar. Står still, så still.

197

Får jag se dej ikväll? I den röda halsduken. Rött i dimman, rött som en besvärjelse, en bön. Rött för Redbergsplatsen. Spårvagnarna har namn i den här stan. Loket, Ingvar Oldsberg, Kurtan. Du sitter på höger sida, alltid. Under hållplatsskylten. Alltid. Vid Järntorget går du av. Får jag se dej ikväll? Jag ska köra Viveca Lärn på treans linje. Hon har lätt för att köra fast i snömodd. Men jag har lärt mej några knep. Du verkar tycka bättre om att resa med ettan. Det är klokt. Då slipper man omvägen över Vasagatan. Det visar att du tänker efter. Får jag se dej ikväll? Eller måste jag vänta till imorron bitti? En förslösad dag. Nästa vecka elvans linje. Jag ska försöka byta. För dej kör jag lugnare och undviker att bromsa in för häftigt. Du ska åka bekvämt med mej. Får jag se dej ikväll? Får jag? Jag behöver inte veta så mycket om dej. Du jobbar nånstans i Haga, för du kommer springande från Östergatan när du ser spårvagnen komma in. Halsduken som ett öppet sår bakom dej. Jag vill säja till dej att du inte behöver skynda dej. Jag väntar. Får jag se dej ikväll? Får jag? Får jag?

196

Hon vet inget vackrare. Själva ekvationen, den kan man skriva på en nagel, men det är inte viktigt. E=mc² sjunger sin väg från Eldslandet, över Kuba, till Tibet, Tonga, Tasmanien. Alla känner den. Den rör sej i sin egna dimension. En dimension som vi inte har upptäckt ännu. Som vi bara känner som en rörelse, en kyss av nån vi inte känner. I ett mörkt rum. Där färdas massan och energin som två hundar framför en släde. Som smälter samman till en hund.

Där finns en gräns, ljusets hastighet. Hon tycker om just det. Den övre gränsen, taket man slår i. Varför kan hon inte säja. Kanske för att det finns nåt fast i det annars så oändliga, det som aldrig tar slut, som exploderar utåt, men ändå inte. Väggarna saknas. Hon blir alltid yr av oändligheten. Att acceptera det ändå. En läpparnas bekännelse. Kan aldrig tänka sej fram till oändlighet. Inte hon. Hon är inte lagd åt det hållet. Ingen romantiker.

Hon skulle visserligen ha kunnat tänka sej att fria till Einstein. På teoretiska grunder. Men det är för sent. Fermat. Absolut. Men det är också för sent. Hon kan bara följa i deras spår, till Ulm, till Beaumont de Lamagne, till Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Hon kan bara läsa deras handskrifter under skottsäkert glas, och med skonsam ljusläggning. Sen gå till damrummet och torka sej om näsan. Stirra in i sina ögon som mjuknar, vätskar sej. En espresso på ett café och sen tåget hem igen. Så mycket skönhet att det inte ryms i henne.

(E=mc², eldfast, epilog, espresso, explodera)

195 Tour de France

L'enfer du Nord: Paris-Roubaix. Cyklister med ben som strängarna på fläskfilén. Utbrytare som fångas in av hungriga klungor, vit lavendel vid vägkanterna. Du drar in doften. Den får dej att glömma skavsåren i ljumskarna. Galibier och Tourmalet. En ung flicka som springer över vägen, fort, fort. Får skäll av en arrangör, sen kyssar på båda kinderna för modet. Gul ledartröja. Dagens etapp är sexton och en halv mil lång. Les Alpes et les Pyrenées. Bédeilhac-et-Aynat välkomnar Touren. Det är över på en sekund. Sen är det ett år kvar tills nästa gång. Jag såg gud, han kom i skepnad av Lance Armstrong, han har bara en testikel kvar. Men som han cyklar. Han får det att se lätt ut.

Röda prickar på bergsetapptröjan. Röda prickar på näthinnan efter att ha cyklat uppför, uppför, en stigning som aldrig tar slut. Lägg nåt kallt på min panna. Knyt upp mina skor. Du älskar smärta. Det måste man göra. Världens smutsigaste sport. Stall. Tävlingshästar. Piska, morot, piska. Du har också svalt medicinen. Ändå, nåt rent, nåt förklarat över den samfällda lutningen inåt, det kollektiva medvetandet. Du är del av nåt stort och magiskt, det kan ingen ta ifrån dej. En lysmask som ringlar, vinglar av och an på vägen. Även om stallchefen ropar i dina öron på sista etappen, när du dragit iväg från klungan, att du måste bromsa nu för att den-där-jävla-divan-Contador ska kunna ta slutsegern.

Asfalten brinner upp under däcken. En get med oseende ögon, på sluttningen, betar gult gräs. Klistret på styret. Svett under hjälmen. Skrapade knän. Minns när du lärde dej cykla utan stödhjul. Så smakar frihet. 

(Första, sjätte och elfte meningen snodda ur Kraftwerks Tour de France)

194

Kartongerna är packade och märkta. Slängas, köras till kyrkan, hämtas av Kerstin, slängas. Jag plockar ner tallrikar från väggen, packar i gammalt tidningspapper. Skuggorna har kurat ihop sej i mjuka dammråttor i hörnen. I byrån hittar jag tre bortglömda askar, identiska, fodrade med blå sammet. När jag öppnar askarna rullar silkespappersbollarna som ligger inuti upp sej. Här är tänderna, här är håret. Våra små gulnade mjölktänder, hårlockar från första klippningen ombundna med silkessnören, en lyckoslant från Sparbanken, varsin dopsked. Våra allra minsta gemensamma nämnare. Jag hade ingen aning om att hon sparat det. Jag kan se henne framför mej, hur hon tittar på lämningarna, stryker med sitt pekfinger över hårtussarna, undrar vad som hände med all tid.

Hennes smyckeskrin står kvar, i det ligger ett armband med berlocker, turkoser, tigerögon, silverklockor som pinglar. Hon sitter vid köksbordet och fumlar med hörapparaterna, hon rensar rabatterna, hennes skor står kvar i dom sista stegen. Tallriken faller isär i tre delar i mina händer, som när man knäcker en pepparkaka.

Jag önskar. Nä, förresten.

193

Våra händer är lika. Jag ser det först nu, när mina naglar har spruckit, precis som hans alltid gjorde. Jag ser det först nu, när mina händer är täckta av planteringsjord. Först nu när jag måste smörja in mej med Helosan på kvällarna och doften. Den är min pappas. Den och Hegabalsam och asfalt. Nåt har vaknat, vänt på sej, lett åt mej. Nu är jag här bland plantor och krukor, dit jag aldrig skulle gå. Nu köper jag U-jord för en förmögenhet, nu skakar jag tomaterna för bättre frukt, nu. 

Han älskade att odla. Älska är fel ord. Det var en besatthet. Andra spelade badminton och krocket i sin villaträdgårdar. Vi balanserade på tjärade slipers mellan grönsaksland och blomsängar. -Beans, beans, beans, sjöng han när han vattnade i skymningen. Gröna bönor. Kronan på hans skapelse. Vi behövde aldrig klippa gräset. Det fanns inget.

Breda, platta, trollfingrar. Nagelband som det sista av en drunknad, vi har ett ärr på nästan samma ställe på handryggen, jag av ett hundbett, han av ett sluntet stämjärn. Ingen plats på balkongen längre. Jag drömmer om en kolonilott. Utan stuga, ett stort land bara. Gladiolus, morötter, rosenbönor. Beans, beans, beans.

192

Han går med ett tungt och ett lätt steg i trappan. Tripp, duns, tripp, duns. Han är låghalt. Heter det så fortfarande? Låghalt. Hon ser honom på långt håll. Han knäar i skorna, en vanlig, en med hög klack. Hon undrar hur det ser ut i hans hall, på skohyllan. En storebror sko, en lillebror bredvid. Kan han gå i gummistövlar. Låg. Och halt. Han har en peruk. Kastanjebrun. Välkammad. Folk ser på honom. Skrattar, pekar. Han är medveten om det. Men han har en egen slags värdighet. En värdighet som sitter i nåt annat än två jämnlånga ben. Tripp. Duns.

Hon vet inte om han har nåt jobb. Men han går ut varje morgon, vid samma tidpunkt. Hennes vardagsrum gränsar till trapphuset. Han klättrar nerför hennes soffa, där hon dricker sin morronlatte. Och klättrar uppför den vid eftermiddagsfikat, vid samma tid som repriserna av Top Model börjar. Tripp. Idag röstar dom ut Lisa med jättekäken. Duns. Dom har pratats vid tre, kanske fyra gånger. Han är skygg. Hon också. Utanför porten ena gången, då hade han glömt portkoden. Javisst, ryska revolutionen. Jag fick för mej att det var den franska. Han går fortare än hon i trappan. Men han har levt hela livet på en hög och en låg klack. Hur han ser ut utan sina skor. 

Tripp.

Duns.

190

Den vintern är jag nära att dö. Isen på ån, genvägen alla tar när det är bråttom, smular sej som torra mariekex under mina fötter. Jag blir inte rädd. Förvånad, inte rädd. Förväntansfull. Nu kommer det ett tecken, det som alla andra får, det som saknas. Det händer inget. Ytan slår ihop över mitt huvud. Nu. Nä. Bara jag och vattnet som grått slem över ansiktet.

Åke med flakmoppen drar upp mej i håret. Jag har en kal, ömmande fläck på hjässan fram till sommaren. Varje gång jag ser Åke, byfånen, på stan ropar han åt mej, gomspalt, harmynt. Det är inte lätt att höra vad han säjer. Jag skäms. Han har en grön lagerrock på sej, vinter som sommar. Det händer att han onanerar i stadsparken. Så att alla ser. Han fick sitt foto i lokaltidningen. Armen om mej. Jag är redan på väg ut ur bilden. Och nu vet jag att det inte finns nåt. Inget ljus. Jag lämnade nåt därnere på botten. När jag bröt ytan för andra gången var kroppen lättare. Ett dop. Fast åt andra hållet. Ett odop.

Församlingen ser det vackra i att Gud valde idioten till sitt redskap. Ett hejdundrande tecken. Jag ser tillfället när det kommer. Att få falla av, ur nåden. Det här hade hänt ändå. Det vet jag. Det vet mamma, det vet pappa, lekmannapredikanten. Men vi kan inte motstå att knåda det till en religiös kris. Vi tassar i strumplästen runt våra gemensamma lögner. Och ändå. Suckarna. Det halvt bortvända. Det halvt uppätna. Det halvt smälta.

Känner du?

Kan du?

189

Allt är glömt. Allt är uppskjutet. Alla andra sover bakom smutsiga gardiner. En damm, en slänt. Att gå ut för att hämta tillbaka nåt jag inte minns att jag förlorat. Att gå ut för att hämta vatten. Att gå in mej. Att bli ingådd. Allt som lagts på mej kan jag kasta tillbaka, med lätt, lätt hand. Det är inte lycka under bröstbenet. Det är nåt annat. Det är poröst, men inte ofarligt. Skarpa kanter. Sorkhålor, dolda under fjolårsgräs. En andedräkt av vidbränt socker. Men jag går försiktigt och det är här jag vill vara.

Ett rum som är absolut, en punkt som expanderar utåt, framåt. Inåt. Mina tankar upphäver gravitationen. Och sätter dit den igen. Bara för att jag kan. Bara för att jag vill. Det är så det ska vara. Jag blåser liv i nåt, i nån, och släcker ut det när jag tröttnat. En gnällig pojke. En gammal kvinna, med vigselringen alltför tung för kvistfingret. 

Som att vakna långsamt ur en narkos. Nån spelar samma inledning till Für Elise om och om igen, utan att nånsin lära sej mer än dom första sju tonerna. En doft av bacon genom rökgångarna. Måsen på taket vakar över ungen som trippar på nocken och provar ut ett par nya vingar, rädd, jublande.

 

188

Jag tycker inte om det här stället. Det känns inte rent. Jag vill bara tvätta händerna. Det är det enda jag vill. Jag vill gå hem och skrubba livet in i mina fingrar igen. Bli av med det döda. Sjuka. Han håller mej runt överarmen. Ett lätt grepp. Det är okej med sån kontakt. Vi har provat oss fram. Korsryggen. Nej. Kändes som om han när som helst kunde knuffa ut mej i gatan framför en av dom onda, röda bussarna. Handen uteslutet. Överarmen. Ja. Det är inte skönt. Det är en kompromiss, det är sånt jag måste träna på.
-Vila i det här nu, säjer han. Idag pratar han med pipig röst, ett slags låtsasskånska. Förra veckan norrländska, veckan innan en förskräckligt dålig gotländska, där diftongerna ramlade som osorterade trådrullar i meningarna.
-Vila, var i det.
Här vill jag inte vara. Här finns smittan, här under taket. Den heter dessutom Svampen, och jag förstår så väl varför. Svamp. Sladdrigt, otjänligt, hårdsmält. Mänskorna, med sina slappa munnar och långa naglar. Under en nagel kan det rymmas. Jag ryser.
-Kipling, säjer han. Skriker han.
Då ska jag byta tanke. Idag, hans Just-så-historier. Krabban som lekte med havet. Och sen andas ut.
Ja. Han har gjort mej friskare. Det erkännandet ska han ha. Få. Ha.

-Jag kan inte göra övningarna ute, säjer jag.
-Varför?
-Alla skulle stirra på mej. Jag är ju ett jävla. Ett jävla missfoster.
Det var så han uppfann dialekterna. Han skriker högt och bär sej åt, jag är i hans skugga. Trygg i hans skugga. Dessutom är han så vacker att det inte spelar nån roll. Han uppfann Kipling åt mej med. Överarmen. Han låter mej vila mej igenom svettningarna och andnöden och hjärtklappningen. Han kostar närmare tusen kronor i timman.

-Kipling, skriker han igen.
Jag nickar. Jag är nöjd. Kipling, Kipling.

187

Bordet är detsamma. Duken är grön-och vitrutig. Alltså är det sommar. Röd och vit är jul, gul och vit betyder påsk. Hörnskåpet i furu, kopparbunkarna på väggen som behöver putsas. Det är inte tyst vid bordet. Det är inte det. Det är vad vi inte pratar om. Vem vi inte pratar om. Han, vars stol är borttagen. Kanske med en viss lättnad, eftersom han satt på kortänden av bordet och därför bidrog till ett slags obalans. Även med sin utsträckning i rummet. Det var inte bara vad han sa eller gjorde. 

Mor och far löper långa stafetten. När den ena tystnar tar den andra vid. Dom har tränat på starter och växlingar hela våren. 

-Fredriksson ska sälja, säjer far. Vad som kommer efter vet jag inte, jag funderar på att lägga ett bud på skogsarrendet och jakten också.

-Det blir nog ekologisk odling, säjer mor när far drar efter andan. Det är ju så modernt nu, men kanske inget för oss gamla. Vi är vana vid nåt annat, det kan ni ungdomar inte förstå.

Där. Ett litet hugg. Som får mors kniv att slå ett oväntat slag mot tallrikskanten. Som om hon skulle resa sej och hålla ett tal. Vi syskon stirrar på varann. Vi är tre nu, och även om det räknas som ett magiskt tal för dom allra flesta är vi som ett bord som gippar, en kvadrat som kapats till en vass triangel. Ni ungdomar. Han, då? Varför säjer vi inget om honom. Han är som dom små smutsgula klumparna man får upp ibland, som stinker, som man spottar ut i ett papper. Han är ändå en av oss.

-Fredriksson ska flytta till stan, säjer far. Han har skaffat lägenhet på seniorboendet. Hur det nu ska gå. Mitt i stan. Inget grönt och dålig luft. Men efter Marianne har det varit svårt. Han vill väl se nåt annat.

Där var det nära igen. Nu kan vi syskon inte se på varann. Vi äter rådjurssadel, men mor har lyckats få den torr och far har översaltat såsen. Det är dom små detaljerna som avslöjar, tankarna som ständigt är på annat håll. Nu väntar vi på att Anna, lillan, ska resa sej från bordet och ursäkta sej. För att sen komma tillbaka med rödkantade ögon. Stackarn. Allergisk, säjer mor. Visst. Anna är den som tar det hårdast. Och som allra längst hade kontakt med honom, låt vara sporadiskt. Och som envisades med att nämna hans namn, trots att det var utsuddat. Nu har även hon tystnat.

Vi väntar på efterrätten, så att vi får komma iväg sen. Var och en till sin glömska. Flaskan, spinningcykeln, teven. Och löftena till sej själv att inte glömma. Att nästa gång. Att leta. Att inte vara tyst.

Inte vara så förbannat tyst.

186

-Det är vackert, säjer hon.
Hans grepp runt hennes handled. Hårdnar, slappnar av. Han kör inte bil längre. Skyller på tabletterna han äter. En tumme mot hennes puls. Ja. Jag lever.
Hon har inte varit här förr. Han har inte varit här sen Asker.
-Ja.
Han gnider sej i ansiktet.
-Jag älskar dej.
Han svarar inte.
-Du.
Inget svar. Han går ur bilen, knäar genom legogräset, ett ok fullt med sten över axlarna.
Hon låter honom vara. Sitter kvar bakom ratten, huset är verkligen mycket vackert, linnegrått och med havet, helt fantastiskt, hon kan se barnen, deras framtida barn springa ner mot vattnet, efter mellanmål med blåbärsgröt under trädet. Blåbärshänder, lavendeltänder.

Asker ramlar nerför trappan och slår ut bägge framtänderna. Asker med sin optimistjolle, Asker med sin första flickvän, vad hette hon, Lise, Lene nåt. Asker i varenda vrå. Asker i sin permissionsuniform, på Kongens Nytorv, Asker vid Helmandfloden, i det förstärkta chassit på sin Leopard 2 som ändå inte kunde skydda honom. Han måste ha dött vrålande sin mammas namn. Skrek han på sin pappa också?
Lone hette hon.
Vet hon om att Asker är stupad? Tänk om hon inte vet. Han måste kontakta henne. Det är viktigt.

En sval hand på hans axel.
-Asker, säjer han och svänger runt. Han gråter utan att veta om det, ser henne som genom en gammal fiskaffärsdörr.
Hon säjer inget. Han ser vad hon tänker. Hon är ju trots allt en klok kvinna och han har haft tur som.
-Förlåt.
-Det gör inget. Det är fint här. Vi kunde få det fint här.
-Här?
-Ja, här.
Han skulle kunna slå till henne. Han blir livrädd av det.
-Det är nära till allt. Till. Ja. Allt.
Hon i sin bästa blus. Så vacker.
-Det skulle bli. Ja. Som nåt nytt, säjer hon. Nåt med historia, men ändå nytt.
Hon med sin doft, så nära honom, ögon med pupiller som bländare, öppnas och sluts.
-Kom, säjer hon. Kom med mej, kom så gör vi ett barn.

Bilfärden tillbaka, hon är vit runt munnen, säjer inget. Han har sagt allt. När dom är framme vid hans lägenhet på Halmtorvet, tar han åter tag om hennes handled.
-Ring mej inte mer, säjer han. Jag vill aldrig mer se dej.
Hon ger ifrån sej ett litet ljud. En mus med knäckt nacke i en fälla.
-Aldrig mer. Lova mej det.
Hennes bil står kvar när han ser ut genom fönstret. Den går på tomgång. Han kan inte avgöra om hon gråter. Han har tagit fram det första fotoalbumet, Asker några timmar gammal skelar mot kameran.
Asker med sin snuttefilt.
Han smeker bilden. Det är det närmaste hans hud han nånsin kommer att komma.
-Nu är det du och jag, säjer han till bilden. Bara du och jag.

185

Det kommer att vara min röst du hör strax innan du faller i sömn på kvällen. Jag kan konsten att göra mej hörd genom skallben och mjukvävnad. Även om ditt öra är som ett gammalt frekvensband där man snurrar på en ratt och får in stationer från Hilversum till Warszawa, där man inte hör vad som säjs, bara enstaka stavelser. Brp, tjummmm. Men jag kommer att gå igenom. Min röst går igenom. Det jag ska säja dej går igenom.
Ibland kommer det att lugna dej, ibland göra dej sömnlös. Jag styr inte över det.
Brp. Tjummmm.
Och så min röst.
Jag har sett våra röster som grafer i min dator. Dom är inte lika. Du har en snabbare svängning i slutet på meningarna. Det nervösa som ligger under. Jag har en röst som en som pratar i sömnen.
Tjummmm.
Brp.

Med min röst kommer du aldrig att dö ensam. Och när jag känner att du är förtvivlad ska jag sjunga en stump. Du tycker om Johnny Cash, du tycker om hur han tolkar When the man comes around. Jag ska göra mitt bästa. Hear the trumpets. Hear the pipers. Jag har ingen vacker röst, men den är inte falsk. Du behöver bara blunda och andas så är jag där.
Inte svårare än så.

184

Du räckte mej giftet. Och jag drack som om jag inte kunde få nog. I ett grönt rum, en bård av belladonna. Jag sa att jag inte skulle kunna sova utan dej. Ändå gör jag det. Är inte det konstigt? Tapetens mönster i relief, ditt namn skrivet på nersliten braille, jag rör och rör oupphörligt vid det tills jag inte kan läsa det längre. Grumligt skvalpvatten, eken har gift sej med sina larver, gift sej och dött med dom, trådar hänger från grenarna som en brudslöja. Och en svepning. 

Jag går norrut, i takt med kompassnålens nervösa ryckningar. Frystorkat bagage. Jag rör vid dom konformade stenarna på höjden, när jag kommit dit. Som jag en gång rörde vid den gröna tapeten. För att få ett svar. Det låter vänta på sej. Jag borde offra nåt. Men dessa gamla hjärtan kräver storslagna tribut, inte en överblommad prästkrage, inte en skrynklig sedel. Kan man inte ge blod till dom, kan man lika gärna låta bli. Det är mycket tydligt. Jag står en stund med pennkniven mot mitt pekfinger. 

Giftet har gått ur kroppen. Som jag saknar det. Jag är frisk, jag ser det i spegeln. Det tog ett tag att få svar, nu har jag fått det, men hade önskat mej ett annat. Röda kinder, blankt hår. Jag provar andra gift, men inget verkar som det ska. Jag vaknar ändå klarögd i det gröna rummet, med okända kroppar som knäckebrödssmulor i sängen. Det är kvanne på tapetbården, inte belladonna, jag har inte sett det förrän nu. Ingen lämnar sitt namn på väggen, men jag har en samling med lappar med telefonnummer på i en låda i nattduksbordet.

När lådan är full ska jag ta den under armen och resa norrut igen.

183

Skattkistan bär jag med mej. Skattkistan är näsan. Ja. För all del. Det är okej att skratta åt det. Det låter komiskt, jag håller med. Men ändå. Mormors kletskära Oil of Ulay. Doften i deras källare, doften av en ny varp, skrynksyrliga äpplen och fet ull. Hon vid vävstolen, en jättinna med glasknä, aldrig stilla, jag i utrymmet under, hennes knästrumpor av nylon som skar in i benen.

Jesus luktar gamla böcker och kaffe. Som i kyrkan. Synd luktar första cigarretterna, första fyllan, spyorna, unket vatten som stått för länge i Duralexglaset på ett nattduksbord. Pappas död luktar av granbarr och motorolja.

Första kärleken luktar freon och plast.

Det räcker med så lite. Ett stråk av då. Jag faller rakt in i spiralen av mörker.

182

Du är en läkare utan gränser. Jag kan räkna nätterna vi haft tillsammans på mina fingrar. När du tog av dej tröjan första kvällen såg jag stjärnkartan på din rygg. I det förtroliga, sömniga som var vi efter att vi hade älskat, låg jag och följde födelsemärkena med pekfingret, en Karlavagn som bara saknade en stjärna i handtaget, Cassiopeias huggormsmönster, Vintergatans mjölkspill i det fjuniga, mjuka partiet strax ovanför din stjärt. 

Du är det största jag vet. Du går fram som Jupiters eviga storm, du berättar om söndertrasade kvinnor på Bon Marché i Bunia, om blodiga benstumpar i Rutshuru, du gör det i radio och i teve och hemma vid köksbordet. Du sotar fisken och älskar asadogrillat. Jag har en känslig mage och måste äta var tredje timme. Jag är laktosintolerant.

Du vill att jag ska följa med. Till Karbi Anglong, du säjer att jag skulle få ett nytt perspektiv på universum om jag gjorde det. Du har varit där förr, i provinsen med dom blå bergen och den röda floden. Jag skulle inte överleva länge. Du vill att jag ska arbeta med ett vattenprojekt, du ska vaccinera mot mässling. Du välter ut ditt vin när du frågar mej om jag för i helvete inte tänker göra nåt meningsfullt med mitt lilla usla liv. Efteråt ber du om ursäkt. Jag får ta ett par extra tabletter, jag känner av mina fickor på tarmen. Och sen när du tagit mej till sängs ligger jag och tänker på mitt tysta rum på universitetet, mina noggrant bearbetade data och jag vill väcka dej och säja nåt om hur mening och ansvar kan se olika ut för olika mänskor. Men jag låter bli, du har somnat i famnen på Brahmas son, du drömmer om Gaohali, där flodens bredd är exakt en engelsk mil.

Du ska lämna mej. Du ska snart få mens, då växer leverfläckarna till och det kommer nya nästan varje dag. Jag hittade ett Södra Korset imorse, när jag varit uppe och tagit min medicin. Ler åt när vi träffades första gången, det var i Aktuellts sminkrum, vi delade på en Imodiumtablett jag hade, för jag var så nervös och du hade diarré, för du hade druckit dåligt vatten i Kivu. Du pratade så länge om konflikten att dom inte hann med mej. Det gjorde inget. Alla glömde vad jag var där för. Du fick meteorologen att komma av sej. Du har den effekten. Sen bjöd du mej på middag. Jag vet inte vad du ska med mej till. Jag har hälsporre. Och sockar i sandalerna. Kanske vill du se om jag kan förändras. Kanske vill du värva mej för den goda saken. Jag tror att du har gjort så förr. Runt hela världen arbetar små män du rört vid, en armé av lärare och brunnsborrare. Deras röster i dina öron, som havsbrus i en snäcka. 

Jag följer stjärnbilderna på din rygg.