190

Den vintern är jag nära att dö. Isen på ån, genvägen alla tar när det är bråttom, smular sej som torra mariekex under mina fötter. Jag blir inte rädd. Förvånad, inte rädd. Förväntansfull. Nu kommer det ett tecken, det som alla andra får, det som saknas. Det händer inget. Ytan slår ihop över mitt huvud. Nu. Nä. Bara jag och vattnet som grått slem över ansiktet.

Åke med flakmoppen drar upp mej i håret. Jag har en kal, ömmande fläck på hjässan fram till sommaren. Varje gång jag ser Åke, byfånen, på stan ropar han åt mej, gomspalt, harmynt. Det är inte lätt att höra vad han säjer. Jag skäms. Han har en grön lagerrock på sej, vinter som sommar. Det händer att han onanerar i stadsparken. Så att alla ser. Han fick sitt foto i lokaltidningen. Armen om mej. Jag är redan på väg ut ur bilden. Och nu vet jag att det inte finns nåt. Inget ljus. Jag lämnade nåt därnere på botten. När jag bröt ytan för andra gången var kroppen lättare. Ett dop. Fast åt andra hållet. Ett odop.

Församlingen ser det vackra i att Gud valde idioten till sitt redskap. Ett hejdundrande tecken. Jag ser tillfället när det kommer. Att få falla av, ur nåden. Det här hade hänt ändå. Det vet jag. Det vet mamma, det vet pappa, lekmannapredikanten. Men vi kan inte motstå att knåda det till en religiös kris. Vi tassar i strumplästen runt våra gemensamma lögner. Och ändå. Suckarna. Det halvt bortvända. Det halvt uppätna. Det halvt smälta.

Känner du?

Kan du?