onsdag 8 juli 2009

189

Allt är glömt. Allt är uppskjutet. Alla andra sover bakom smutsiga gardiner. En damm, en slänt. Att gå ut för att hämta tillbaka nåt jag inte minns att jag förlorat. Att gå ut för att hämta vatten. Att gå in mej. Att bli ingådd. Allt som lagts på mej kan jag kasta tillbaka, med lätt, lätt hand. Det är inte lycka under bröstbenet. Det är nåt annat. Det är poröst, men inte ofarligt. Skarpa kanter. Sorkhålor, dolda under fjolårsgräs. En andedräkt av vidbränt socker. Men jag går försiktigt och det är här jag vill vara.

Ett rum som är absolut, en punkt som expanderar utåt, framåt. Inåt. Mina tankar upphäver gravitationen. Och sätter dit den igen. Bara för att jag kan. Bara för att jag vill. Det är så det ska vara. Jag blåser liv i nåt, i nån, och släcker ut det när jag tröttnat. En gnällig pojke. En gammal kvinna, med vigselringen alltför tung för kvistfingret. 

Som att vakna långsamt ur en narkos. Nån spelar samma inledning till Für Elise om och om igen, utan att nånsin lära sej mer än dom första sju tonerna. En doft av bacon genom rökgångarna. Måsen på taket vakar över ungen som trippar på nocken och provar ut ett par nya vingar, rädd, jublande.

 

3 kommentarer:

  1. Jaha. Tomhet. Så var dagens högtidsstund över. Nu är det cirkus 24 timmar till nästa fix. LA är inget alternativ. Lillemor Anonymous. Där man får sitta och tända av med Hebréerbrevet och gamla slagdängor. Jag vill ha MER. Dig borde man rama in. Dig borde man ställa ut på museum. Om du nu finns.

    Du, det var en bra text, förresten. Jag vill äta upp den.

    SvaraRadera
  2. Jag läser din text och önskar att jag kunde hitta ett ord för den känsla du skriver om. Det kan jag inte, böjer mig för det och accepterar att alla känslor inte kan förenklas till sammanfattande ord.

    SvaraRadera
  3. Gillar "tanken som upphäver gravitationen och sätter dit den igen"

    SvaraRadera