Vi har brunnit långsamt över lång tid. Nu är vi snart färdiga. Vi är av magnesium. Först fyrverkerier, sen nödraketer. Ett mineral med dålig hållfasthet. Vi håller fast vid varann som i kramp. Jag bär färger för att besvärja mörkret. Lime och koriander. Vetiveriagräs. Du bär den stora sorgen som ett lamm över dina axlar. Dom har minskat i bredd. Vi är gamla. Vi borde hålla fast. Det kommer att bli tomt i det man inte känner.
Du är svedd i kanten, grå, spröd som återanvänt bakplåtspapper. Jag är den som krattar ut askan. Skuggorna på väggen lever våra liv åt oss. Vi sover i varsitt soffhörn, en kastal av kuddar. Jag räknar fläckarna på duken. Jag räknar sekunder, minuter. Jag räknar dina andetag. Dom är färre när du låtsas sova.
Mitt hjärta slår långsamt.
Ett slag i timmen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jättestarkt, undrar ..så gett så dött så allt på en gång..
SvaraRaderalovit
tack för din kommnetar, glöm inte att läsa nedanför om myran...
SvaraRaderaLena
"spröd som bränt bakplåtspapper", vilken liknelse - vilken text!
SvaraRaderadet här var färgstarkt av stora mått och hur sprött kan inte bakpåtspapper bli gillar ett slag i timmen alla ord blev en betydelse i mig från mig av dina ord grymt bra är en svag kommentar men tyvärr den enda jag får fram
SvaraRaderaKänslosamt om den långsamma väntan på det man inte känner.
SvaraRaderaLetar alltid efter den bakomliggande tanken men hittar den inte så lätt idag. Gillar dock texten, poetisk.
SvaraRaderaVälkommen tillbaka, du saknade! Vetiveriagräs, minsann. Det är sällan man får ta fram ordboken nuförtiden. Och texten - jag läste med ett pulsslag i timmen. Stillastående tid, randiga kuddvar med dregelfläckar, tänkte jag mig.
SvaraRaderaVacker, poetiskt, lutar åt prosalyrik. Tack för att jag fick läsa!
SvaraRadera