"Din pappa frågade mej en gång om vi kommer att känna igen varann i himlen."
Han ser på mej. En storvuxen man med byxorna upphissade över tunnan till mage. Jag känner igen honom. Bengt? Bertil? Han bär ett tungt kors utanpå tröjan och ett skägg som fladdrar i blåsten. Han har ingen ytterrock, trots att det är november.
"Och jag sa, att det gör vi, det är säkert, det gör vi. Halleluja."
Han nickar vid varje stavelse. Jag nickar, jag med. Vad ska jag säja.
Han kommer närmre.
"Jag kan säja att jag längtar. Det blir en glädjens dag. En fest."
En riktig brakfest.
"Vi ska sjunga Hej tomtegubbar för morfar."
Himlen en skinksvål över kyrkogården. Tallar, regn som vattrar sej på isen, ett strilmunstycke som letar efter en vattenkanna. Urnan, som vi har skyfflat mellan varann som om den brändes, väger ingenting. Den halkar rätt ner i jorden.
Ida är tre år och orubblig. Orubblig på det sätt bara en treåring kan vara. Vi står på kyrkogården och begravningsentreprenören vänder sej bort när vi sjunger Hej tomtegubbar, slå i glasen. Han tror inte sina öron. En liten tid vi leva här. Maken till.
Med mycket möda och stort besvär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vemodigt och med lite humor. Jag känner stor sympati för den här ovanliga begravningen.
SvaraRaderaHa ha, tack och lov för ungar med egen vilja. Underbart.
SvaraRaderaByxorna över magen! Och skinksvålen. Mest kontrasten mellan frikyrkoprällen och Hej tomtegubbar. Gillade inte riktigt "Orubblig på det sätt..." men det är en petitess.
SvaraRadera