Skattkistan bär jag med mej. Skattkistan är näsan. Ja. För all del. Det är okej att skratta åt det. Det låter komiskt, jag håller med. Men ändå. Mormors kletskära Oil of Ulay. Doften i deras källare, doften av en ny varp, skrynksyrliga äpplen och fet ull. Hon vid vävstolen, en jättinna med glasknä, aldrig stilla, jag i utrymmet under, hennes knästrumpor av nylon som skar in i benen.
Jesus luktar gamla böcker och kaffe. Som i kyrkan. Synd luktar första cigarretterna, första fyllan, spyorna, unket vatten som stått för länge i Duralexglaset på ett nattduksbord. Pappas död luktar av granbarr och motorolja.
Första kärleken luktar freon och plast.
Det räcker med så lite. Ett stråk av då. Jag faller rakt in i spiralen av mörker.
"Första kärleken..." Gillar bäst det lakoniska sista stycket. Brasklappen är för lång och möjligen är det ett knä för mycket i en mening(nu är jag sträng).
SvaraRaderaDu har rätt i att dofter som kommer i ens väg ofta triggar igång minnen. Jag har svårt att komma med någon kritik vad gäller texten, tycker helt enkelt om ditt sätt att skriva.
SvaraRadera