195 Tour de France

L'enfer du Nord: Paris-Roubaix. Cyklister med ben som strängarna på fläskfilén. Utbrytare som fångas in av hungriga klungor, vit lavendel vid vägkanterna. Du drar in doften. Den får dej att glömma skavsåren i ljumskarna. Galibier och Tourmalet. En ung flicka som springer över vägen, fort, fort. Får skäll av en arrangör, sen kyssar på båda kinderna för modet. Gul ledartröja. Dagens etapp är sexton och en halv mil lång. Les Alpes et les Pyrenées. Bédeilhac-et-Aynat välkomnar Touren. Det är över på en sekund. Sen är det ett år kvar tills nästa gång. Jag såg gud, han kom i skepnad av Lance Armstrong, han har bara en testikel kvar. Men som han cyklar. Han får det att se lätt ut.

Röda prickar på bergsetapptröjan. Röda prickar på näthinnan efter att ha cyklat uppför, uppför, en stigning som aldrig tar slut. Lägg nåt kallt på min panna. Knyt upp mina skor. Du älskar smärta. Det måste man göra. Världens smutsigaste sport. Stall. Tävlingshästar. Piska, morot, piska. Du har också svalt medicinen. Ändå, nåt rent, nåt förklarat över den samfällda lutningen inåt, det kollektiva medvetandet. Du är del av nåt stort och magiskt, det kan ingen ta ifrån dej. En lysmask som ringlar, vinglar av och an på vägen. Även om stallchefen ropar i dina öron på sista etappen, när du dragit iväg från klungan, att du måste bromsa nu för att den-där-jävla-divan-Contador ska kunna ta slutsegern.

Asfalten brinner upp under däcken. En get med oseende ögon, på sluttningen, betar gult gräs. Klistret på styret. Svett under hjälmen. Skrapade knän. Minns när du lärde dej cykla utan stödhjul. Så smakar frihet. 

(Första, sjätte och elfte meningen snodda ur Kraftwerks Tour de France)