fredag 29 april 2011

Sockrar mej

Droppen i halsgropen. Klockorna slår och du har sprungit ikväll genom körsbärsträdens skärvor och du svettas i halsgropen, jag stirrar på dropparna, på stänken mellan dina nyckelben, jag vet att du smakar honung. Jag inbillar mej det. Jag har inte provat, kommer inte att prova. Inte fråga om jag får röra dej där, med min tunga. Det vi har är nåt annat, det som syskon har. Nära och kyskt. Men när du står där i din nya t-shirt och det våta strax ovanför halslinningen, vacklar jag och skälver, ju svagare jag är, desto starkare blir du, och din sötma en puls i skymningen. Ådern i din panna och klockorna slutar inte ringa och du är doppad i mjölk, min tunga mot din hals och det är sött och salt och ljuvligt och jag faller, vill aldrig sluta falla.

söndag 10 april 2011

På fönsterbänken en blommande pelargon

Du bar blått, jag svart. Du hade skrivit en dikt på morronen, i dina händer på eftermiddagen smulor. Jag hade inget med mej. Jag hade tänkt plocka lupiner vid järnvägsspåren, men dom hade redan blommat över. Stinsen torkade sej i pannan.
-Det kommer inte in förrän trettiåtta, sa han.
-Då väntar vi, sa du.
Jag sa ingenting. Jag både väntade och inte. Jag sneglade på skylten med säsongens nya glassar.
-Vi väntar, sa du igen, rakt ut i luften, till ingen, till mej, till alla. Dina ögon ändrade färg med molnen som kom och drog förbi. Alldeles lugn, alldeles sval. Igår lejde du in grannen och hans efterblivna son till att slå gräset mot vägen, till att laga hönshuset, till att kitta om fönstren, jag vet inte vad du betalade, jag tror att det kostade dej mer än vad det var värt, hans arm runt din midja och din mun, din raka nacke, fingrarna runt kaffekoppen som gned, gned.
Men idag.
Idag kommer han hem.
Det är vad vi tror.
Vad du hoppas.
Vad jag räds.

onsdag 6 april 2011

Nyckeltal

Alla dagar bland siffrorna. En kort promenad från gårdshuset på Banérgatan 25 till Statistiska centralbyrån. Han är kung över nyckeltalen. Det är som att slå med bordet fullt av skimrande glastärningar, bakom varje siffra nåt som vecklar ut sej, en mänska, ett öde, ett helt hav. Han har änglarna med sej i metoden, i sammanvägningen, i resultatet. Barfota, vid sitt skrivbord, lika uppslukad som Kenzaburo Oe, som Bobby Fischer, som Bach.
Ja, han vet. Att säja till en kvinna att han är statistiker är som att be henne att famla efter handväskan och resa sej upp. Han vill förklara. Att det är som att vara Gulliver i Lilliputland, att han övervakar från ovan, ser sambanden, drar slutsatserna. Att han vacklar när Anders Borg använder sej av ett av hans tal. Att han löser mysterierna. Att statistiken är det vackraste han ger.
Det lyser i hans fönster ut mot Karlavägen.
Barfota vid skrivbordet. Och änglarna är där.

måndag 4 april 2011

Hur du gör det

Hur du gör det kan jag aldrig förstå. Hur du ställer fram en ost, ett par fikon, lite osaltat smör, ett dagsgammalt bröd och en kanna strävt rött vin, hur du räcker mej det som en nierätters avsmakningsmeny på Tour d'Argent, att det smakar bättre, så mycket bättre än nåt jag hittills ätit. Hur vi delar maten, bryter brödet, ditt gamla köksbord, vit lavendel i fönsterkarmen. Ditt rena, förklarade ansikte i dunklet. Dina katter, halvvilda, på sorkjakt i trädgården och här är hålet i tiden, det jag jagar efter, det jag har funnit och nu vill jag inte tillbaka. Här skulle vi inte åldras. Inte du, inte jag. Rött vin över din underläpp. Rött vin, en droppe som jag skulle vilja slicka i mej, men jag rör mej inte, jag vågar inte, det är en kväll när man sitter stilla och lyssnar klart på sångerna som kommer till oss genom skymningen. Gamla kvinnor som sjunger med unga, klara stämmor. Lakan på tork mellan träden. Det är helt mörkt när du reser dej upp, jag rycker till, du tar min hand och vinet har torkat på din underläpp och jag följer med dej och på morronen ligger tre sorkar uppradade på din förstutrapp.