lördag 11 juli 2009

192

Han går med ett tungt och ett lätt steg i trappan. Tripp, duns, tripp, duns. Han är låghalt. Heter det så fortfarande? Låghalt. Hon ser honom på långt håll. Han knäar i skorna, en vanlig, en med hög klack. Hon undrar hur det ser ut i hans hall, på skohyllan. En storebror sko, en lillebror bredvid. Kan han gå i gummistövlar. Låg. Och halt. Han har en peruk. Kastanjebrun. Välkammad. Folk ser på honom. Skrattar, pekar. Han är medveten om det. Men han har en egen slags värdighet. En värdighet som sitter i nåt annat än två jämnlånga ben. Tripp. Duns.

Hon vet inte om han har nåt jobb. Men han går ut varje morgon, vid samma tidpunkt. Hennes vardagsrum gränsar till trapphuset. Han klättrar nerför hennes soffa, där hon dricker sin morronlatte. Och klättrar uppför den vid eftermiddagsfikat, vid samma tid som repriserna av Top Model börjar. Tripp. Idag röstar dom ut Lisa med jättekäken. Duns. Dom har pratats vid tre, kanske fyra gånger. Han är skygg. Hon också. Utanför porten ena gången, då hade han glömt portkoden. Javisst, ryska revolutionen. Jag fick för mej att det var den franska. Han går fortare än hon i trappan. Men han har levt hela livet på en hög och en låg klack. Hur han ser ut utan sina skor. 

Tripp.

Duns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar