161

Dom är fem, i en perfekt formad rote, men det vet dom inte om. En svänger en grön plastkasse med svarta bokstäver; WDEKEYA. Wdekeya? Key Wade?
Deras röster far överallt på tonskalan, precis som deras armar, ben och deras jättefötter. Som en komplicerad organism, ständigt fallande, ständigt svajande. Men också en organism som rymmer en inneboende idé om balans.

En av dom sneglar bakåt, som om min blick fått det att kittla i hans hårfäste. Rörelsen går som en knappt märkbar våg genom samtliga pojkar. För dom är fortfarande pojkar, men inte länge till, kanske bara över sommaren. Puppor som håller på att kläckas. Nästa gång jag ser dom har dom blivit gymnasister, unga män, kanske stöter vi ihop på spårvagnen vid Samskolan. Och då kommer jag inte veta att det är dom längre.

-Weekday, säjer jag halvhögt, lättat.
En våg till. Och det gemensamma öppnar en passage för mej och hunden, dom är tysta när jag går igenom, men så fort jag är framför smälter dom ihop igen i en vacker, svartklädd och storfotad enhet. Det känner jag trots att jag inte vänder mej om.

När jag viker runt gathörnet, ett sista glissando, ett prassel, en sko som stöter i marken.

160

Jag är inte riktigt säker på att jag älskar havet. Det är nåt annat jag känner. Respekt, vördnad kanske, och samma sug som att se ner på marken från toppen av Giottos kampanil. Samma dystra känsla som ett obesvarat kärleksbrev framkallar.
Han knackar mej i huvet.
-Du är långt borta.
-Florens, erkänner jag.
-Tycker du att det här är trist?
-Nä. Ovant bara.

Vi är några distansminuter från Lysekil, säjer han. Vi ska lägga till, ta en dusch, handla, fylla på is och gå på Systemet. Sen vidare igen. Han avskyr gästhamnar. Jag hade gärna stannat, gått på restaurang, kanske en tur till bokhandeln.
-Du behöver inget att läsa. Det finns att göra hela tiden. Och sen somnar man som ett barn.
Han är annorlunda mot inne i stan. Håret trassligt av salt och redan blonda slingor i det annars så välkammade cendré. Inne på banken i stan rör han sej långsamt, kameralt. Jag blir förvånad att se honom på båten, han verkar så, så...elastisk. Gymnastisk.
Han älskar med mej på ett annat sätt också. Igår bet han mej i axeln.

Jag viker genuan som en tusenbladstårta. Jag tränar på knopar. Det har jag ingen talang för. Och jag betvivlar att jag ska kunna sova utan att läsa några kapitel. Min medhavda bok tog slut redan innan vi lagt ut.
Konsum i Lysekil säljer Riddarens käraste skatt och Den ökände viscounten av Lyn Stone. Jag väljer viscounten. Den handlar om ett sinnessjukhus. Den ökände viscounten heter Guy, en tvivelaktig aristokrat med dipsomana drag. Inte dum alls. Jag skulle ha köpt den andra med.
-Vi kastar loss nu, ropar han.
-Aj aj, säjer jag automatiskt och försöker läsa klart kapitlet medan jag hamrar tveksamt med en båtshake på bryggkanten.
När han kastar omkull mej i sittbrunnen, innan vi ens kommit utom synhåll för dom som badar på utsidan gästhamnen (rött märke efter rorkulten i ländryggen) tänker jag på honom som viscount Guy. Det går förvånansvärt bra.

Nästa pit-stop blir Kungshamn. Där hoppas jag att Konsum har Riddarens käraste skatt.

(Dagsmeja, dipsoman, distansminut, dyckert, dyster)

158

Det är kylan i din andedräkt mot min nacke på nätterna. En andedräkt som viskar förlåt. Som viskar andra saker också, men jag vill inte lyssna på nåt annat än böner om förlåtelse. Än.
Kanske sen, men inte än.
Kylan från dina bara axlar. Du sparkar alltid av dej täcket i sömnen. Som ett litet barn. Först för varm, sen för kall. Förut drog jag upp det över dej, nu har jag slutat med det. Jag vill inte göra dej varm.
Jag vill att du ska frysa, frysa lika mycket som jag gör.

Jag vädrar strax innan du kommer in. Våra växter har dött av köld. Du bryr dej inte längre. Jag är särskilt nöjd med att passionsblomman äntligen har skrumpnat ihop. Den gav du mej, det var en årsdag, vilken minns jag inte längre. Du minns det säkert.

Jag ger dej inga tovade tofflor längre. Du har säkert fått fyra par av mej, grå med röd kant, stickade och sen tvättade, omsorgsfullt formade efter dina fötter. Jag tar inte fram stickorna alls. Av ren självbevarelsedrift. Du har köpt ett par andra tofflor, dom tjippar runt hälen.

När du försöker säja nåt stelnar orden i luften, som vita lakan på ett tvättstreck i februari. Jag skulle kunna svara och bryta en liten ränna i isen.
Inte än, bara, inte än.

157

Det är radhus som klätt sej i likadana vepor, tvåpack, färdigsydda från Hemtex. Det är utemöbler och jättegrillar, det är kött som osar av marinaden och lite för solbrända män i långa shorts och kortärmade rutiga skjortor. Du är en av dom som ropar till varann över staketen.
-Grilla ikväll?
-Häääligt.
Det är bag-in-boxen som Aftonbladet listat som mest prisvärd, så du kan väl köpa två utifall att dom skulle ta slut, det är allsång på Skansen, det är nåt med hur desperat ditt grepp är om grillbesticken, det är tankarna som maler och maler när man ska somna och som din fru inte förstår när man vill prata. Hon bara stirrar och stirrar och du ser hur hon tycker att du är svag.

Du är en av fyra som inte vet att det är eu-parlamentsval, tycker vi har fått för dålig information faktiskt, du tycker att det är obehagligt när du inte tycker likadant som grannarna som kommit över på middag, det är köerna när Ö&B öppnar nytt ute vid Coop, det är den stilla, varma beundran du känner för kungen, en reko kille som gillar motorer och hans dotter skulle man inte tacka nej till, nej, inte hon med hakan, den andra. Det är ByggMax och Cheapy, trätrall och tvåtum fyrtum, det är utbyggda altaner och tankarna som kommer och far när du spikar och pratar med dom andra om VM-kvalet i fotboll, och den där Söderling, skön kille, men med ett jävla temperament, du vill nån annanstans, bara bort, en etta på Söder, skriva, dricka öl, få vara ifred.
Sluta köpa en massa skit, sluta renovera, bara vara.

Men du fortsätter lik förbannat, för det är så det är och det är amorteringar och nya lån och byta bil och det är drömmarna på nätterna där du går på en dammig väg och där friheten är så jävla stor och underbar att du skulle kunna sprängas och klockan ringer och du vaknar och du kör iväg till jobbet igen men du har den där känslan kvar under hjärtat.
Och en dag så.

156

När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. Eller; uppbrutna, dom hade ändå inte gått att låsa på länge. Satt där mest för syns skull.
Jag hade sovit hela vägen mellan Vännäs och Ragunda. Vaknat till, det var vackert med björkarna utmed Ammeråns flöden och ljuset, det egendomliga ljuset som blir när det är dag fast det är natt.
Somnat igen.

Jag hade lämnat honom där, i Vännäs, på en bänk på perrongen, i skuggan av stationshuset, brunt, brunt. Han åt en Piggelin och han hade just köpt sitt första paket cigarretter på tre och en halv månad, filterlösa John Silver. Gammal tobak, det knastrade när han tände.
Vi sa inte mycket. Hans knogar slog en okänd takt på min gamla resväska. Det var svårt att se varann i ögonen.
-Jaha, sa han när tåget rullade in, det är i tid i alla fall.
-Mhm, sa jag. Har aldrig hänt förut.
Och vi såg på varann, ordentligt, hans pupiller blev stora. Vi mindes alla gånger förut, kyssar med frusna läppar i tretti grader minus, stampa med fötterna, ett tåg som blev allt senare och senare.
Idag fick vi ingen extra tid.
Idag var det tillvaron som manade på oss, trampade oss på hälarna, i sär, gå på, gör slut.

En skygg kram. Ett meddelande han skrivit på min arm som jag sen tänker duscha bort. Ett Piggelinpapper som fladdrar i baksuget från tåget. En rökslinga utmed det bruna.
Och jag som föll i sömn.

Avstigning i Hallsberg. En väska som väger dubbelt så mycket som när jag la upp den i bagagenätet. Jag vill inte öppna den. Jag vill ta en taxi till Sottern och kasta i den där, i det gyttjebruna vattnet, en sorgsen kornknarr i vassen.
Man lämnar nån och får istället dubbelt så tung packning. Naturens strävan efter jämvikt. Man kan inte göra sej av med bördorna, man får bara nya att dras med.
Jag knackar samma takt mot väskan med mina knogar. Da-da, datt, datt.
Mitt anslutningståg har kommit och gått. Jag har ätit en korv på Sibyllagrillen bredvid stationen. Där åt vi också en gång, men då åkte vi bil, en lånad gammal 142:a med fel på värmen. Jag sätter mej ner på väskan.
Tågen kommer och går, till Norrköping, till Västerås, till Göteborg och Stockholm.
Jag kommer inte längre ihåg vart jag hade tänkt åka.
Inte förrän nattåget mot Ånge, Vännäs, Bastuträsk andfått flåsar in på spår 2b. Förtitre minuter efter tidtabell.

Jag kliver på och väskan är lättare igen, jag svär.

155

Jag ser ditt gråa,trötta ansikte som liknar mitt. Jag ser dej dra upp din halskedja, den som han gav dej, och dra den mellan tänderna i underkäken. Du gör det ofta när du är ledsen. Men det vet du inte om.

Jag ser hur du knäar under tyngden av väskorna du bär på. Han ska skriva på ett godkännande av din nya adress annars blir du utan underhåll i tre månader medan saken utreds.
Han vill inte att du ska flytta. Nu bor ni bara sextitvå meter ifrån varann. Han vill ha det så, trots alla orden han kallar dej i telefon på nätterna.
Eller kanske just därför.

Du måste lämna barnen till honom varannan helg, trots allt som hänt, annars kostar det dej femtusen spänn. Han kan däremot strunta i att vara där och ta emot dom. Inga böter för honom. Han går fri.

Du ska argumentera, stå till svars, förklara, försvara. Du väntar på honom på samarbetssamtalen på socialen, du gör det två gånger, han väljer att glömma bort.
-Han är stressad, stackarn, säjer socionomen som har hand om ert fall. Han har det inte så lätt.
Medan du och barnen spenderade hösten och vintern på fjorton kvadratmeter i kvinnojourens hus. Du har det lätt. Du har semester.

Han ska ta barnen ifrån dej, ta livet av din mamma, göra ditt liv till ett helvete.
Du får fortsätta att kämpa. Steka pannkakor, göra matsäck, jobba, stå på knä och be.
Om du bara tog av dej halskedjan nångång.
Då skulle jag strypa honom med den.

153

Lycka. Lyckan. Flyktig som en ädelgas. När man uppnått alla parametrar för den lycka man jagar, så är lyckan nån annanstans.
Det är lyckans natur. Det ouppnåeliga. Det vi längtar efter, sträcker oss efter.

Vi är inget lyckligt folk. Men danskarna är. Dom tar inte livet av sej, som vi gör, mellan shoppingrundorna, dom äter smörrebröd som heter Stjerneskud, tar sin lille, röker på.

Vi är ett stelt folk, som inte vet vad vi ska göra av vår nationaldag (som instiftats av nån annan), vi är ängsliga, vi sneglar eller blir alltför fulla. Vi var riktigt lyckliga senast 1994, då var vi lyckliga över ett brons, vackert så.
Skapa sin lycka. Vilket jävla trams.
Den kommer, kryper upp i knät på en, som en hemlös katt, oavsett om man är mätt eller hungrig, herre eller slav.
Den bara är. Som vädret.