Tendens

Första gången hade varit en lyckträff. Det är sant att medelstora begåvningar har god hand med turen. Dom verkliga konstnärerna, Bach, Max Planck, Faulkner, seglar med andra vindar. Men dom andra, några skikt under, med ett starkare driv än mästarna och måhända ett större intresse för världen utanför geniets, har ofta flyt.
Han hade publicerat sin forskning i den tidskrift som rankats på fjärde plats i den senaste omröstningen och varit nöjd därmed, firat med coeur de filet provencale, en flaska hygglig Barolo från 2005 och lite Elton John på stereon framåt kvällen. Redan på morronen började telefonen ringa. Det var Financial Times, han svarade så redigt han kunde med Barolon kvar som ett ludd på tungan. Ett glas vatten. Sen ringde ordföranden för regeringens finansiella råd. Ville han? Kunde han?
Javisst.
På universitetet en hastigt hopkommen presskonferens, så konstigt att se sej själv i centrum, lät han verkligen så, såg han verkligen ut så, han borde inte ha druckit hela flaskan.
Som ett oraklet i Delfi, lite blank på ögonen, förutsäjelserna som liksom rann ur hans mun, som en lös spya. Han skämdes. Så lättköpt. Och ingen kritisk fråga. Ett väckelsemöte. Kan ni säja halleluja.
Ja. Det kunde dom.

Nya tider, nya kläder, en hårtransplantation, ett pris ur kungens hand. Och hela tiden prognoser, tendenser, strömningar. Visst, ibland hade han fel, inte ofta, men ibland. Då brukade han luta sej tillbaka i sin öronlappsfåtölj, klappa på sitt rockmärke, hedersdoktoratet från Harvard business school, och säja dröjande att jo, jovisst, även solen hade sina fläckar och visst var nationalekonomi mer en beteendevetenskap än nåt annat, kan ni säja halleluja.
Alltid.

Framgången var inte oförtjänt. Nä, det tyckte han inte. Han arbetade hårdare än dom flesta. Lika hårt, i alla fall. Han gav bort stora delar av sin förmögenhet, stipendier, välgörenhet. Han var ingen snåljåp, heller. Bara den egendomliga tomhet som kommer sej av att förtjäna sitt levebröd på förkunnelser och profetior. Inte stort bättre än en meteorolog, tänkte han ibland. Han kunde stryka över medaljen på sin bädd av blå sammet, fingra på sina diplom, metall, papper, kanske höll han bara på att bli gammal, sjuk. En prognos för mej själv, tänkte han och log, ska rita en kurva för mej själv efter maten, när börjar jag gå i barndom, när jag ska dö. Varför inte. Kan ni säja halleluja?

Saker jag ärvt av dej

Den inrutade tiden. Vakna, äta frukost, bläddra i morrontidningarna utan att egentligen läsa vad där står, duscha. Stå i fönstret. Promenera. Äta lunch, bädda sängen, stå i fönstret. Notera i almanackan, väder, ankommande och avresande fåglar, temperatur. Tända lamporna (om det är höst). Se på teve. Aktuellt, tidiga och sena sändningen, Rapport, teve fyra. Text-tv:s rubriker. Somna ensam, ovaggad, med händerna knäppta över bröstet.
Ensamheten som Stålmannens mantel över axlarna. Det tillkämpade leendet, det som stöter bort andra mänskor. Svetten över pannan, på överläppen. Att ta tillvara smulorna, en stunds prat i kön på Ica, en trevlig expedit. En eld att värma sej vid i flera veckor.
Det pretentiösa i din anspråkslöshet.
Och du vet att det är sekundärt. Ifall du omfattas av nåden. Ifall du har gjort dej tillgänglig för nåt större. Om din långa väntan, ditt enkla liv, leder fram till det som betyder allt.
Timmarna som går. Som du har funnit dej i.
Som du inte vill nåt med.

Att lära sej krypa

Han var en stillsam bebis. Sov på nätterna. Åt när han fick mat. Dom där stora ögonen, lätt bukiga ögonlock med ådrorna som tunn filigran. Från pappan. Mammorna i föräldragruppen, om sömnbrist, om diarréer, avundsjuka på henne och samtidigt i deras röster; nåt skadeglatt, som om hennes prins inte var riktigt som han skulle.
När deras barn började krypa satt han på filten, fortfarande tyst, betraktande. Hon slutade gå till öppna förskolan när jämförelserna blev för plågsamma. Tog man honom vid handen stod han, stadigt, la man honom på golvet förblev han liggande, nöjd med mönstret på mattan, nöjd med sin plats. Lite seckel från hakan. Ett stort tandlöst leende när hon tog upp honom.
Allra mest tyckte han om när hon spelade Christer Sjögrens cd med andliga sånger. Då satt han på hennes knä och vaggade lugnt med i Pärleporten och När du går över floden.
Såg hon på teve såg han också. Filmer, naturprogram. Sov hon, slöt han sina ögon. Hon brukade vakna efter mardrömmar där hon kört en trettiårig son i barnvagn. Då brukade hon sträcka sej efter honom, lägga honom intill sej och tänka att hon skulle göra vad han än krävde av henne.

Koncept

Han har byggt ett fartyg av mina saker på verandan. Kartongerna med bokföringen som skrov, sen har han draperat noga utvalda kjolar och byxor från klyvare till mesan och balanserat med några paket tamponger som toppstag. Man noterar en konstnärs varsamma hand och säkra blick.
Jag är inte särskilt förvånad. Jag har varit borta några dagar och några nätter. Strumpbyxorna jag bär är inte dom jag gav mej av i.
Han sitter stel vid frukostbordet och lyssnar på Konflikt. Jag knackar på fönstret och provar att le, han rycker till men ser inte upp från morrontidningen. När jag knackar lite hårdare vrider han upp volymen på radion. Jag tänder en cigarrett, det är den sista, känner på handtaget, det är låst. Mina nycklar ligger på nån annans sovrumsgolv. Kanske i nån annans soffa. Jag vet faktiskt inte. Vad hjälper det mej nu?
Jag sätter mej i en av dom vita plaststolarna som står kvar. Hittar en halvrökt fimp som jag tänder. Han har huggit ved medan jag var borta och grävt upp den döda pionen, han har vänt komposten och igår kväll satt han här på verandan och rökte en av sina sällsynta cigarrer. Det ligger en blänkande maggördel på golvet från en Corona Gorda.
Jag funderar på vad jag ska säja den här gången. Om jag har nåt kvar som han inte har hört förut. Jag tror inte det. Kanske vill jag inte ens stanna. Men när jag ser på den prydligt staplade veden ser jag också hans drömmar om stilla kvällar framför brasan, hålet där vi skulle plantera en ny pion, eller kanske en krusbärsbuske. Ja. Då.
Dom första gångerna jag försvann ringde han polisen. Det har han slutat med. Följande gånger bäddade han ner mej, gav mej Treo och mjölk med konjak för att bota fylldillet. Senaste gången sa han att det var sista gången och lämnade mej att spy på gästtoaletten.
Jag har hållit mej på den smala vägen sen dess. Fast ibland, ibland kväver det mej, det som alltid pågår inom ramarna. Jag måste utanför. Jag måste ner på botten. Röra mej.
I onsdags valde jag att stanna kvar i stan.
Jag ser in genom fönstret igen, hans axlar skakar som om han skrattar. Om jag går nu hinner jag med bussen in till stan igen. Tar ett par byxor och en paket tamponger från högen, ska resa lätt.

Revisor

Mina händer har förändrat sej. Det går blå, pulserande ådror längs fingrarna, så smala nu, ringarna tynger ner, som äppelgrenar med för mycket frukt.
Rött ljus mellan ekarna därute på gården. Jag sitter här. Ibland går hela dan utan att jag reser mej. Jag blir inte hungrig längre. Det kan vara slutet, det kan vara nåt helt nytt. Mina tankar mycket kortare, skarpa som nittiwattslampor, kanske också mycket ärligare än vad dom nånsin varit. Jag tycker om det. Att det gör ont. Att jag minns. Mina största missgärningar, mina underlåtenhetssynder. Alla gånger jag tittat bort, allt skvaller jag fört vidare.
Jag har inte varit godare eller ondare än andra. Det är väl det största misslyckandet. Att mina avtryck redan är utsuddade. Att jag gjorde varken till eller från.
Det mörknar, jag ska dricka lite vatten, gå till sängs, ligga vaken till klockans tickande, nu en tröst, för tiden är inte längre. Jag är fortfarande. Ett tag till är jag. Så är det.

Matchrace

Det har förföljt mej under alla år. Seglingsvärlden är en liten, elak värld. Att jag vann det tredje benet mellan Hobart och Melbourne för att jag tjuvstartade med Ella Girl III. Att jag inte tagit hänsyn till väjningsreglerna, ett slags gentlemens agreement och därmed förbrutit mej. Ja. Jag gjorde det. Jag är en vinnarskalle i klass med Andy Roddick, med Tiger Woods. Reglerna är för dom andra, fjollorna med kaptensmössor, inte mej. Jag går min egen väg, liksom förbi. Visslar avslutningen från Eldarevalsen, som jag kan på mina fem. Men medge ändå, att det samtidigt gav mej en chans.
Jag ger faderulingen i pratet bakom min rygg. Jag vill ge faderulingen i det i alla fall. Ändå. Dom sämsta borden. Ingen som tar tampen när man ska förtöja. En liten bubbla att rumla runt i. Jag bjuder laget runt, fjollorna lägger handen över sina glas och vänder sej bort. Inte låta sej bjudas av en fuskare. En som bröt mot väjningsreglerna.
Jag dricker, dricker och sjunger. Eldarevalsen om och om igen. Tills dom bär ut mej. Hårdhänt. You bloody cheater, brukar det heta.
Jag vann. Ändå. Jag vann faktiskt.

Limbus

Tamburen mitt hem. Förgården, där jag är för rädd för att gå ut, för rädd för att stanna hemma. En spegelbyrå, en matta som hade färg en gång innan jag trampade upp mina ensliga stigar på den. Ett glas vatten. En alltför svag glödlampa i lampetten. Och alla röster som viskar från medaljongtapeten. Alla ögon, djinnen under pallen. Trapphusets lutning. Ett gult mörker inifrån lägenheten. Titthålet i dörren som jag klistrat ett märke över, med Johannes 3:16 på flera olika språk, engelska, kanske polska. För säkerhets skull. Ändå slipper dom in den vägen. Genom brevinkastet, genom dörrkarmarna. Jag har läst om fromma män som sover med öppna ögon, jag har försökt, men lyckas inte.
Jag skyddar mej med vinruta och bär violer för ödmjukhet. En krans av rönnbär på ytterdörren. Jag sparar av pensionen till en äkta smaragd. Och jag har Jesus och profeterna med mej. Det finns värre ställen än en tambur för en helig krigare.