243

Om hon kunde utfärda ett besöksförbud. Som gällde henne själv. Om hon kunde sluta att gå dit och sitta fint på sängkanten, tigga smulor. Om han kunde sluta säja att han älskar henne. Om hon kunde sluta lyfta på tidningshögar där kärleksbrev rullar upp sej i finkorniga moln av patschouli och stora ord. Kladdigt kyssta papper.
-Det här är från en kompis, säjer han och blicken är aldrig så stadig som då, aldrig så blå, så grå som då, som en saltöversköljd klippa långt ute i Västerhavet.

Han har henne till nåt. Han har ett behov. Men han skulle passa bättre i Utah, i Riyadh, än i Kortedala. Hans liv saknar dom yttre gränser som är nödvändiga för henne.
-Var inte så snål, säjer han. Det är en gammal flickvän, klart jag har känslor kvar.
En homeopatisk motsvarighet till kärlek. Ett minne, osynligt, men ett avtryck kvar i den trassliga väven av rum och tid och längtan och saknad.

-Det här betyder inget.
Torkade rosor på särskilda minnesdagar. Han ler. Inåtvänt. Bortvänt.
Hon går ibland. Då är hon fri, då ligger världen där framför henne, hon blir yr, kanske vill hon det. Framkallar det genom att andas häftigt. Genom att låta bilder på sej själv om tjugu, tretti, förti år komma och gå, ensam, dör ensam. För då går hon tillbaka. Hela vägen. Och lite till. Tobak och ull och skäggstubb och ömsinta händer och drivor av öppnade brev runt deras fötter där dom står i hallen och håller i varann, klänger fast i varann, som två ihopväxta, liksom redan förlorade.

241

Det här är en fyra femtedelars ånger. Att inte orka riktigt fram. Inte vilja, att ändra sej, den sena insikten, dovt i magen.
En stoppboll, man tror att man lurat honom på andra sidan nätet, men så kommer ett passerslag på backhandssidan, så retfullt utom räckhåll.
Hans ångranden i olika dofter.
-Ditt jädra arsel. Till chefen. Luktade kylarvätska. När han skrattade åt Veronikas nätstrumpor och röda högklackade i sängen, lukt av regn mot fjolårsgräs.

Nu. En ny utsikt, en ny stad, som till och med heter så. Ny köping. Han hör näktergalen från sin balkong, han har kört okända gator, köpt martiniglas på Coop. Han dricker. Och tänker Vad gör jag här. Vad fan gör jag här. Vattnet är sött, när han kör till kusten skyms sikten av träd på öarna. Ingen obruten horisont. Det som verkade nytt förra månaden luktar nu som att öppna en påse med kvarglömda sjöstjärnor från förra sommaren.

Han vet vart han ska gå på måndag. Han ska stryka en skjorta, tvinga pressveck på brallorna. Hundra handslag, hundra namn som han ska glömma bort. Och tvingas komma ihåg. En martini till. Näktergalen jäktar sej igenom det sista. Så tyst att han hör mörkret falla.
Vad fan gör han här.

240

(Egen puff, slog upp en sida i Stephen Kings Staden som försvann, pekade på ett ord. Det blev grusgrop. Så det blir min puff idag, för jag har inte tid att vänta på den riktiga.)

En grusgrop. Ett sandtag. Vi hämtade sand till sandlådan på torpet här. Mörkbrun, fuktig, torkade snabbt till ljus nougat och var värdelös att göra figurer av. Ett sönderympat äppleträd bakom huset, där vi kissade. Och borstade tänderna. Ibland samtidigt. Kissförbud den torra sommaren då vattnet drog sej längre och längre tillbaka i brunnen och huggormen under gurkbladen såg på oss med loj blick.

Jag är tillbaka. Ibland, ofta, svär jag på att inte göra dom här resorna baklänges i tiden. Jag vet inte vad jag tror att jag ska hitta här. Nåt viktigt. Det är som att piska sej själv. Botgöring? En skuld. Som sagt, jag vet inte. Och jag gräver inte alltför djupt.
Jag är alltid ensam härute. Vill inte bli störd av nån annans andedräkt och frågor. Fötterna kan vägen. Även om hjärnan fastnat i en loop. Fötterna kan man alltid lita på. Fötterna i gummistövlarna, marsch, marsch, stopp. Bräkenväxter. Adiantum, asplenium, blechnum, davallia. Kan dom fortfarande. Nöjd.

Här gömde sej Svartenbrandt och Olofsson när dom var på rymmen. Dom åt konserver, frikadeller och fruktcocktail, det var några tjejer här och plockade åt sej burkarna sen.
-Clark, sa dom på bred västgötska, Clark, han är så snygg.
Ingen tyckte att Svartenbrandt var lika snygg. Dom heter inte så längre, men jag kommer bara ihåg deras riktiga namn. Vi parkerade bilen nära torpet den sommaren. Ifall.
Jag plockar några kantareller som alibi. Kan alltid låtsas att jag är här för svampen. Återvänder till grusgropen, där bilen står. Gropen är igenvuxen, man jobbar inte här längre. Inte på brädgården intill heller. Vägen som leder förbi är asfalterad, det var grusväg här förut, väglut på för att den inte skulle damma. Ibland såg det ut som det brann när bilarna körde förbi.

Jag tänker: jag ska inte återvända. Ett tryck över bröstet. En lust att skrika högt. Jag sätter på radion istället, och blinkersen, för det ljudet gör mej lugn. Knäpp, knäpp. Studio ett i repris från eftermiddagen. Loja röster, som huggormen i landet, en verserad debatt, det jag behöver. Jag ska inte komma tillbaka. Inte. Inte.
I alla fall inte på länge.

239

Så småningom börjar jag få hälsningar i bruna kuvert. Inga brev, inga ord. Saker. Ett fotavtryck ibland utanpå. En fjäder från en ormvråk på min födelsedag, en avriven etikett, en inbjudan till en bar mitzvah. En penna. Märke efter framtänder, möjligen hans. Jag känner nästan igen handstilen i den klumpigt skrivna adressen. Några utropstecken mellan mitt förnamn och mitt efternamn, öppet, koncentrerat. Med eftertryck.

Oläsliga poststämplar. Utsmetade. Är det han som gör det. Ett polaroidfoto av Tarrilup bridge. Ett till, över en perfekt parabel av taggsvamp, bleka som hans hals mot grönmjuk mossa. Ett tomt kuvert med klotter på insidan av fliken.
Jag lägger ut hans hälsningar på vardagsrumsbordet, i kronologisk ordning. Hämtar en flaska, en korkskruv. I färgordning. Dricker ett glas vin. Storleksordning. Ett till. Tyder chiffret. Vrider på huvet. Ställer mej en bit bort. Det är omöjligt att hitta en mening. Det är kanske själva handlingen som är budskapet. Han förbereder sej, förbereder även mej.

Jag tror att han snart tänker komma hem igen. Jag hoppas det. Att han ska stå och hänga mot min brevlåda som ett sista brunt kuvert. Och sen ligga på min arm och berätta om allt han sett.
Kyssa färgen ur min ensamhet.

235

-Berätta om pappa, säjer han.
Oftast har han otur. Hon på dåligt humör, på väg ut. En röd nagel snärtar mot hans panna.
-Håll käften. Sov.
Men ibland. Lite mjukare runt munnen, en duns på sängkanten, en fläkt av parfym, syren, jasmin, dåligt rykte. Sitter tyst en stund.
-Din pappa är från Amerika, viskar hon. Sjunger lika bra som Johnny Cash, nä, lite bättre faktiskt, kan du tänka dej det. Och en bil, en Cadillac, en Fleetwood sixty special sedan.
Hon uttalar orden omsorgsfullt. Som rösterna i radion hon lämnar på åt honom när hon går iväg. Han somnar till Alicia Lundberg.
Han älskar Alicia Lundberg.
-Färg?
-Va?
-Vad har den för färg?
-Svart, såklart.
-Har du åkt i den?
Hon sitter tyst.
-Mamma?
-Va?
-Har du åkt i den?
Hon snärtar mot hans huvud.
-Dummer. Den finns ju där han bor. I Nashville. Home of country music. Men jag har sett den på kort.

Jag tänker inte be om förlåtelse, mamma. Det som har hänt har hänt. Och du har en del att be om ursäkt för själv, så vi kan låta udda vara jämnt. Jag tänker inte gå till din grav, det är försent för det. Och det är inte min stil.
Du hade inte lämnat nåt åt mej, inte ens ett namn i ett förseglat kuvert med påskriften I händelse av min död. Jag tror inte att du visste. Men du ska få en sista present av mej. Jag har den inte med mej nu, men jag ska snart komma tillbaka. Och nästa gång jag kommer hit ska du få den.

-Din pappa är från Holland, säjer hon. Han spelar fotboll, lika bra som Ove Kindwall. Och så jobbar han på varv, därnere i Rotterdam, i oljehamnen. Lastar och lossar olja, snoret är svart av allt skräp som flyger omkring.
-Har han nån bil?
Hon puffar på honom.
-Klart han har bil, säjer hon. Han har en tysk bil, en Mercedes.
-Vilken årsmodell?
Hon tvekar.
-Förra årets. Eller om det var året dessförinnan. Han tjänar bra med pengar, förstår du. Ett smutsigt jobb, men det är stora pengar.

Mamma står och väntar på honom efter skolan, med handväskan full av skrynkliga sedlar och gula Blend, med röda ögon och med strumpbyxorna kladdiga av andras fingeravtryck.
-Klart skepp för idag, säjer hon och trutar med munnen precis som James Onedin gör på teve. Nu går vi hem och tar oss en macka. After you, captain Baines.
Han svarar inte. Vad ska han säja?

Jag träffade honom på Stena Jutlandica, danmarksfärjan, han spelade på den enarmade banditen bredvid mej och vann och han tyckte att jag var hans lyckoklöver. Jag träffade din pappa på folkets park i Olstorp, vi dansade hela natten. Din pappa kommer från Italien, från Spanien, från Argentina. Han är död, sjuk, han fick aldrig flyttkortet. Han letar efter oss, snart, snart är han här.

Han älskar hennes lögner, bär dom som sin älsklingsskjorta, går bredvid henne på stan på lördagarna, ser ner i marken på precis samma sätt som hon gör. Låter tanternas viskningar lyfta och få fart över den böjda ryggen. Hennes hand kall, våt i hans. Och männen. Dom som också viker med blickarna, men som med sina flottiga läppar och sina blankslitna finkostymer står alltför nära henne i kön på pressbyrån. Och rösterna, dom som hjälper sej själva i telefonen på kvällarna.

Skammen kom sen. Den vill han inte tänka på. Inte idag. Idag ska han driva in en skuld.

234

Han hyr ett rum i ett gammalt hus. Jag ser inga andra hyresgäster, men jag hör dom tjattra och vissla som grävlingsungar i en torpargrund när vi sitter inne på rummet. För att genast tystna, som ertappade med nåt hemligt, när jag öppnar dörren.
Smutsig grön korkmatta, gemensamt kök med baconfettet som tårar i vasken. Han är nästan pank, jag med, vi äter Pingvinlakrits ur en hög burk. Han lånar en bil och vi åker tvärs genom stan.
Den är ful, smutsigt slask, låga, trubbiga byggnader.
-Det är fint här på våren. Säjer dom. Jag är inte här då.

Utan var, vill jag fråga. Var tänker du vara i vår. Hos mej, eller nån annanstans.

När jag kommer närmre rör sej hans ansikte, kinderna i vågor, en muskel vid mungipan som studsar upp mot näsan. Hans telefon ringer hela tiden. Jag lagar havregrynsgröt, mjölken är gällen. Det går ändå. Det finns värre saker. Sen häller jag propplösare i ett stinkande duschavlopp, sätter mej på huk bredvid och ser hur det bubblar upp ur golvbrunnen. Han skrattar från sitt rum.
-Aldrig, säjer han. Nä, aldrig, aldrig.
Aldrig är ett konstigt ord när man hör det upprepas gång på gång.

Vi sover som syskon på natten, hans hand i min. Han har en saxofon lutad mot ena väggen, men jag tror inte att han kan spela på den. Rörelser från köket. Ät inte upp havregrynen, tänker jag innan jag somnar.
Jag har en lång resa att göra imorron och jag kan inte göra den på fastande mage. Jag ska gå upp tidigt, laga gröt.
Skriva en lapp.
Lämna kvar en sjal för säkerhets skull, och ett par trosor.
Ifall. Ifall.
Kyssa lappen, men inte honom.

233

Serven jag slog mättes till 248 kilometer i timmen. Det surrade i höger armbåge i flera dar efteråt. Ibland vaknar jag av att jag har drömt om den, min största stund, mitt rekord. Jag var lycklig då.
Men mest drömmer jag om Omaha. Om floderna i Nebraska, Missouri, Platte. Om bergen, den gråa jorden. Hösten. Jag längtar tillbaka. Austin är en skitstad, bra för tennis, det säjer Larry, mindre skaderisk än i kylan i Nebraska och tänk på Brooklyn, hon är en riktig Texastjej. A barbecue beauty, säjer Larry och flinar innan han säjer till mej att fortsätta slå backhand efter backhand. Hårdare. Hårdare sa jag, koncentrera dej nu, Andy.

En gång har jag pressat upp bilen i 248 kilometer i timmen. Jag gillar att tänka i kilometer i stället för miles. Det har med Omaha att göra. I Austin tänker man inte så. Det skakade i bilen, det var utanför Council Bluffs och jag tänkte att. En vridning nu. En tvättbjörn på vägen. Eller en gammal pickup. Sen tog jag foten från gaspedalen. Den bilen sålde jag sen, till en kompis till Roger. Han körde av vägen nånstans upstate.

Omaha. Jag ska flytta tillbaka en dag. Köpa ett ställe som ligger högt, ett hus byggt av nebraskafur, gå i mina majsfält med utsträckta händer. Aldrig resa därifrån. En häst, en grå skimmel, och nätterna på prärien med siouxernas sånger som borttappade hårband i gräset.
Jag kommer att fortsätta ha ont i armbågen hela mitt liv, men herre jösses, tänk dej själv.
248 kilometer.