Evakuerad

Hon sa Ta med dej det viktigaste. Jag tog foton på dej. Hon sa Barnens pass, inloggningsdosan till banken, dina smycken. Jag valde mellan semesterkorten från Skagen och charterresan till Korfu. Hon sa Om du inte hinner, ta bara med dej själv och barnen. Jag tog bilderna från Korfu. Där slog du mej som mest. Det kändes logiskt. Jag ville inte glömma.

Sängarna har omaka påslakan. Barnen sover som valpar sover hos tiken. I begagnade pyjamasar. Mamma har varit här med blöjor och en matkasse. Vi sa inte så mycket till varann.
Jag saknar dej.

Kapillärskiljande dräneringssingel

Vad vet du om gruset, du som aldrig legat där. Att det är vackert. Inte bara grått. Strimmor av hud, mjölk, hästtagel i det gråa. Att det leker med dina ögon. Sträcker ut sej, drar sej samman. Pyramider, trapetsoider. Sammanbrott.
Jag kan en del om grus. Jag skulle kunna berätta. Former. Innebörd. Allt du letar, det finns under dina fötter.
Glasverkligheten.
Dina steg. Myndigt knaster. Jag krattar dina grusgångar. Du kallar mej naiv, på gränsen till efterbliven. Du ser allt. Nästan allt. Du ser inte gruset. Du hör inte hur det talar till dej. Jag förstår inget av dina planer eller dina papper. Men jag förstår mej på gruset. Hur det ska vara betingat för att inte skära upp däcken på din Jaguar, XJ6:an i racing green. Hur det ska låta lagom solvent. Hur solen ska lägga ner sina tunga strålar i gruset i en tjugutvågradig vinkel och upplösa gårdsplanen vid halvåtta när du går ut genom dörren, helg som socken.
I allt detta en värdighet, en styrka du inte kommer åt. Nåt du anar i min blick, nåt som får dej att trampa upp kopplingen lite för snabbt. Ett hugg i gruset, som jag snart ska utplåna.

Idag, en sån dag

Jag vaknar på botten, håret som blåstång över ansiktet. Den högra handen går inte att räta ut, höftlederna hamrar kopparplåt. Jag är kissnödig. Nånstans finns en larmknapp, nånstans finns mitt oxycontin, nånstans finns en lättnad, en nödutgång, om jag bara kunde komma på var, hur.
Att börja dan med ett krig. Att inte ge upp, att andas genom smärtan som sjukgymnasten säjer, som om det vore ett barn jag födde varje morron, låt oss färdas genom bittra vatten innan vi kan dricka ur källan. Se där, huvet fyra centimeter ovanför kudden redan. Och så ner igen.
Ett steg framåt, ett tillbaka. Universums vackra, eviga strävan efter balans. På radion Lars Ohly, jag tycker om hans röst, han rör mej i mellangärdet med sitt svaga läspande.
En fot över kanten. En fisk på land. Min vänstra hand bär hela mej. Jag vinner idag, det har jag på känn.

Städa inte huset när du ska gå

Å.
Vad jag har önskat mej. Du, alltid dej. När jag fick dej ville jag inte längre. När jag drivit bort dej önskade jag dej tillbaka. Du såg vad jag inte ville se. Att det var dags att ge sej av. Dina ögon ändrade färg, från det akvarellblå, som havet utanför Gullholmens norra spets, över nygrönt som i hagen, under björkarna, ditt huvud mellan mina lår, till svartareänsvart, som nåt jag är rädd för att kalla vid dess rätta namn.
En öl. En cigarett mellan fnaskyssta läppar, radion på fönsterkarmen, med tankar för dagen. Besvärjelser.
En amulett mellan mina bröst.
Nu vill jag bara förlora. Det är det enda jag önskar mej. Att få gå som en som inte hör till, mitt bland andra enstöringar. Mina önskningar är slut. Anden tillbaka i flaskan med skeppet, Plymouths gin, korken på.
Nåt jag har slösat bort.
Mitt huvud på en solkig kudde innan mörkret faller. En redan läst bok i mina söndervärkta händer. En bön till Jesus, till Muhammed, till det stora Intet. Ta mej med. Blöta porrtidningssidor vänder blad för sej själva i gulnat fjolårsgräs, gå nånstans och gör det fort.
Lämna mej i fred.

Fyra distansminuter sydväst Kråksundsgap

Jag tänker att det mycket väl kan vara lyckan som rullar in med dyningen, det gamla, smutsiga nordsjösvallet som träffar oss snett akterut. Jag får panik. Mitt pekfinger på sjökortet. Jag tänker för mycket. Du gör smörgåsar med Läckökorv och gurka. Vi delar på en Hof. Med dej är det enkelt. Inga undertexter. Jag har i alla fall inte upptäckt några. Vi samsas på tjugufyra fot, vi samsas väl, nästan för väl, ja, jag vet. Jag tänker alldeles för mycket.
Jag tänker på hur det kommer att bli, i november, i motlutet vid Stigbergsliden, när. När du ledsnat på mina frågor, när du säjer att för helvete, sluta noja. När du undrar var hon tog vägen, den där tjejen på segelbåten utanför Mollön, hon som. Liksom levde. Och du tycker att det blir allt svårare att cykla uppför, hemåt, lite trångt över bröstkorgen, rentav.
Efter nyår hänger jag runt dina fötter och ber dej att inte gå, att vara min, som du lovade. Och du går. Jag blir kvar. Som det alltid blir.
Jag tänker för mycket.
Jag rör fingret över prickarna på sjökortet, du pratar om gapet, det vi ska igenom, lite trixigt, lite farligt, men det fixar vi, du och jag, och jag ser vad du önskar dej.
Vad du längtar efter.
Vad du tror ligger inom räckhåll.
Jag tänker för mycket.

Frukost under Perseiderna

Du har förberett. Du säjer att du inte brukar. Kokat ägg från frigående höns, en liten påse salt, den minsta tuben kaviar jag har sett och du ler, nöjd, den är stulen från ett hotell och du har sparat den för ett tillfälle som det här. Kusmité, Anastasiablandning, i en bucklig termos och jag har inte hjärta att.
Mina frukostar är fil och flingor, starkt kaffe, len apelsinmarmelad på sprödvitt bröd. Jag tar emot ett ägg, en mugg, det är som att ta emot hela dej, téet ska jag hälla ut sen, när du inte märker, sen när det börjar. Det har inte börjat. Vi är i ögonblicket innan, innan allt, vi har inte ens kysst varann. Jag önskar ögonblick som det här, vid foten av observatoriet i Slottsskogen, en stund, som en tuggummibubbla, sekunden innan den smäller. Här är vi, rena, klarögda, ännu förlorade i varann och du närmar dej, dina läppar, torra, i din pupill det första stjärnfallet.
Och du berättar om Lewis Swift, en av dom få som sett Halleys komet två gånger under sin livstid, och som gett sitt eget namn åt den komet vars ström orsakar stjärnfallen ovanför våra huvuden.
-Det är förstås inget stjärnfall, säjer du. Inget egentligt stjärnfall.
-Utan?
-Mer som en meteorsvärm, eller ett moln, svarar du.
Lewis Swift, med sin första kikare, i snön i gränden vid Ambrose Street eller på taket till Duffys ciderhus. Rochesters mörkblå himmel en filt över honom. Så mycket oupptäckt fortfarande.
Vi har ljusen från stan i ryggen och du är en annan härute. Du har inget lokalsinne bland hus och spårvagnslinjer, men du hittar överallt i universum. Jag vill veta mer om Lewis Swift. Du vill kyssas nu.
Det känns som om vi slösar med ögonblick.
Du smakar kaviar, du har lite ägg på tungan och jag ger mej, låter dej komma innanför och över oss brinner hela himlen som den en gång gjorde över Lewis Swift, och nu är vi ihop och härifrån kan det bara bli sämre.

Psycho

Och jag undrar varför jag aldrig lät bli. Vad det var med dej som. Eller hur du fick mej att känna mej smutsig från insidan hela vägen ut. Och hur jag alltid återkom till det. Ett färggrant flexikoppel mellan oss, du släppte ut, slackade linan, lät mej löpa en stund, spärrade. Halade in.
Jag ska inte ömka mej. Jag är inte dum. Jag vet precis värdet på det vi hade. Avsaknaden av värde. Det du sysslade med, låt mej vara uppriktig. Onani i mitt sköte.
Och hur jag väntade på att du skulle ändras.
Och hur jag drömmer om dej fortfarande.

Hur du som ingen annan. Lusten, tyngden mellan mina ben. Efter alla dessa år. En infektion jag vill ska gå över, och ändå inte, för det loja, det solkiga, det stillastående vattnet på nattduksbordet och klockan som kan vara vad som helst och din smala rygg under mina händer och dina lögner mot min hals. Som att äta mej mätt på geléhallon och Fazer blå.

Jag letar dej med jämna mellanrum. Ditt namn, så ohyggligt vanligt, du kan ha tagit vägen vart som helst. Mina ögon i en ny stad, söker nåt jag skulle känna igen, hur du går, ben som lindar sej om varann, din doft, hyenans, ditt tecken, det alldeles självklara.