Sista dan

Som vanligt. Ett bokslut, för det är nåt du behöver. Och du minns allt. Tillkortakommanden, besvikelser, det gröna, det gula, det som tränger upp i strupen. Det tunga, varma bakom ögonlocken. Och dom små stunderna av lycka och lätthet. En fin dag med en ganska ny och en alldeles ny vän på Rosendals trädgård. Ett lugnt samtal, en samhörighet som inte blev skrämd av tystnad. En dag att vira runt hjärtat. En syster på väg upp från botten, ett hopp som flämtar, men som inte ger sej riktigt. En pojke från Kabuls utkanter med ett godkänt betyg i ena handen och en knycklig blomma i den andra. En spansk tennisspelare som bär dina drömmar. Två döda, tre som började leva. Saker att skriva i höger och vänster kolumn, en känsla att året tagit mer än det gett. Och önskan om mer nåd nästa år, inte bara för dej, för dom runt dej som behöver, så många som behöver. Jag tänker på er. Ni är här. Och ni vaggas här, ni är inte ensamma, jag är här, precis här.

Försäkran

Det är nåt med december. Avsaknaden av löv. Ljuden som går igenom, långt, kommer tillbaka. Du går. Återigen. Och ler åt dina vanor som aldrig går att bryta. Du sörjer, du går. Du ser hunden hela tiden och du försöker tänka att det bara är en hund, bara var en hund, men det är lögn. Han var allt. Han bar när du föll, du som aldrig känt dej trygg med mänskor, dina fötter på hans rygg på kvällarna. Hans nos i din hand, åh, det var enkelt, det var ljuvt. Du var och han var också. En grop med lera, en pinne som doftade tall, en doft i skymningen. En saknad som äter dej. Som du inte kan förklara. Som du inte längre orkar försvara. Ett mörker som går över, men inte än, inte än.

Visst känns det som om kärleken väntar

Du har det bra nu. Efter arton månader av sorg och olyckor kan du säga till dej själv: jag överlevde. Glädjen i det. En glädje med grums i bottenskylan, men du dricker det, för du är ödmjuk. Kanske för första gången ödmjuk. Det som du trodde var en svaghet visar sej vara en styrka, och åh, en sån styrka. Ett hett lod som värmer dej genom ryggraden. Du är stark och du kan se dom du möter i ögonen. Och alla blickar bränner dej inte. Inte idag. Kanske inte i morgon heller. Du kan bara be och försöka hålla fast. Det finns en kärlek och den väntar, den väntar på dej hur länge som helst.


Titeln lånad från Kent.

Vakna

Som en hund vaknar hon av hösten. Det skarpa, uppfordrande som följer av aningarna om bistrare vindar i den kvardröjande hettan. Otåligt väntar hon vid grinden. Den allt tyngre daggen i gräset, dimman över fälten. Lyckan i att plocka fram koftan, som att återse en gammal vän, som att bli förtjust i en ny bekantskap. Höst. Och allt den lovar. En stramhet. Att glädja nån med sin anspråkslöshet. Ett ljud, ett lyckligt ljud. En moders kärlek, eller alla mödrars kärlekar.
Hon ger sej ut på havet, aldrig så vackert som nu. Befriande tomt. Hon och hennes enkla jolle, en ryggsäck med bröd och smör, några mogna plommon, en hissad stormfock och sjökortet över knäna. Hon går så långt ut hon vågar, mot horisonten några stora fartyg med olja från raffen i Stenungsund, inneslutna i sitt eget, hon fri, verkligt fri, plommonsaft över hakan ner mot sjökortet, blicken mot windexen i toppen, Pater Noster om styrbord. Under henne femhundra meter oändlighet, en enstaka säl som följer henne en bit, över henne måsarna, alltid måsarna.

Aska, bara aska

Det här ska du veta om mej. Jag glömmer inget. Du säjer: lojalitet är det viktigaste mellan vänner. Du svek mej. Du svek mej och slet ut mitt hjärta. Och du bara fortsatte. Som om inte tiden stannat. Som om inte jordaxeln krängt en kvarts grad. Som om vi skulle vara, men nu med en anständig halvmeter emellan oss.
Jag är trött. Mina t-shirtar passar så dåligt. Trånga över bröstet, lösa över höften. Du förstår inte hur jag kämpade för dej. Du förstår inte hur jag sa: hon är min vän. Du förstår inte medaljen i det. Det stolta. Hur jag gjorde allt för dej. Städade, moppade dina katters spybollar. Höll dej, lyssnade. Hur det föll isär. Kärleken, omtanken. Hur det slutade i gul galla, svart galla. Hur mitt tålamod, min kärlek liksom vreds ner några snäpp. Hur det slutade. I avsmak. I hat.
Att det aldrig slutar- Att jag tänker på dej när jag diskar. Att jag vill vara bättre än du. En tröst i det. Att ha det bättre. Och rädslan att du inte bryr dej. När det är hela världen för mej.

Johannes del 2

Du går ut och in i tempusformerna. Så nära ibland, nästa dag en grå skugga vid relingen. Du är här. Jag har dej i nutid. Jag har dej lika mycket i dåtid. Det är inte förvirrande. Jag är trygg. Men min saknad är utan ord. Den sätter sej i axlarna, i min högra höft. I mina händer. Jag omfamnar dej ändå. Din magra rygg. Din flackande blick. Dina klara stunder. Min ömhet för dej. En ömhet, mänsklig, allomfattande. Jag bär stickade sockar till Soraya, Leila och Hassan. Du frös alltid. Jag värmer andra, också dej på samma gång. Jag bar dej, tvättade dej, gav dej mat. Vaggade dej dom nätter då du behövde. Men det var aldrig jag som gav. Det var du.
Jag saknar dej.

Olga

Jag vill fråga henne saker. Som varifrån hon kommer. Jag tror att hennes brytning är polsk, hennes svenska är av det vackrare slaget. När hon säjer ångest svingar hon sej från ett hårt g ner till ett tonande s som nästan slår över i z och jag önskar mej fler diagnoser med s och g i. Jag går dit och spelar apa, försöker locka till skratt, är överdrivet självironisk. Femörespsykologi. Hon ser på mej med klar blick. En kaja i mohairtröjor. Hon leder mej dit jag ska. Jag tror att jag ska nån annanstans men det ska jag inte. Hon låter mej tramsa en stund. Sen jobbar vi. Glädjen i det. Utmattningen efteråt. Och nåt som äntligen vaknar, vänder på sej, kanske somnar om, men aldrig så djup sömn igen. Aldrig det. Inte igen.