tisdag 19 januari 2016

Olga

Jag vill fråga henne saker. Som varifrån hon kommer. Jag tror att hennes brytning är polsk, hennes svenska är av det vackrare slaget. När hon säjer ångest svingar hon sej från ett hårt g ner till ett tonande s som nästan slår över i z och jag önskar mej fler diagnoser med s och g i. Jag går dit och spelar apa, försöker locka till skratt, är överdrivet självironisk. Femörespsykologi. Hon ser på mej med klar blick. En kaja i mohairtröjor. Hon leder mej dit jag ska. Jag tror att jag ska nån annanstans men det ska jag inte. Hon låter mej tramsa en stund. Sen jobbar vi. Glädjen i det. Utmattningen efteråt. Och nåt som äntligen vaknar, vänder på sej, kanske somnar om, men aldrig så djup sömn igen. Aldrig det. Inte igen.

2 kommentarer:

  1. Texten berör. Rejält. Begriper inte varför jag alltid läser in så mycket i ditt men jo så är det.

    SvaraRadera