söndag 17 januari 2016

Ordinärt slitage

Spåren i din lägenhet. Jacket i parketten, en trasig dörrkarm. Ordinärt slitage, står det i besiktningsprotokollet. Handfatet med en bred spricka i en grotesk långsam blinkning. Ett hål i väggen nödtorftigt lagat. Det får du betala för. Jag tar nästa kartong, det skramlar om den, men jag struntar i det. Hundratjugutvå steg ner i källaren, lika många tillbaka. Krampen i vaderna tar jag emot som en gåva. Här i hallen slogs vi. En av många gånger, men den första inför dina barn. Skammen är åskblå, med ljusröda protuberanser. Den kommer jag inte att kunna städa bort, inte ens med ett hav av Ajax. Inte ens med att bära hundra kartonger. Den går inte att göras ogräddad.
En del av det ordinära slitaget.
En slarvigt ihopfogad kartong med fotoalbum och inramade kort, jag vet vad som finns där, en lyckligare tid, nåt som var helt, nåt som du fortfarande sparar, hänger upp och ställer in i hyllor. Jag har gjort mej av med varenda minne. Jag vill inte längre se virkade finklänningar, dom där ljusa ögonen som såg åt samma håll. Du har ställt den där med flit. Du vrider om kniven och får mej på samma gång att vilja hålla dej hårt och skydda dej för resten av livet. Gå tillbaka i våra gemensamma spår, göra om, fatta helt andra beslut. Äta upp åttatusen förflugna meningar. Så mycket ånger. Så mycket efterklokhet. Så lite närhet, stillhet. Jag bar dej en gång när du hade fylldille, bar dej och sjöng, du var så mager då, mager och förvirrad, jag bar dej som jag bär dina kartonger, med panik men tätt intill bröstet.

2 kommentarer:

  1. Vacker. Oerhört smärtsam men hjälp så vacker.

    SvaraRadera
  2. Håller med Y. Så som bara du kan. Och handfatets blinkning...

    SvaraRadera