Gå dit, gå dit nu

Det kunde vara Laxå, det kunde vara Flen, Töreboda, det kunde vara Bleekers Canyon. Sömnigt på vintern, sömnigt på sommaren, du är en av byns skönheter som åkte långt bort med ditt blåa hjärta och du återvände för det gör ni alltid, alltid, liksom skavda i kanterna, med ett annat slags skönhet. En som alla har råd med.

Järnvägsbommar som inte ringer särskilt ofta. Det är det ingen annan som gör heller.

Du hyr övervåningen i ett hus av eternit, du har en balkong där din mamma ställt en kruka med mårbackapelargoner, hänglobelia och murgröna från trädgården hemma. Där dricker du, minns, glömmer och dricker. Finner och uppfinner nya minnen. En och annan gör sej ärende uppför trapporna, det kan vara en spik som ska slås i, dom slår spikar i dej liksom på köpet. Du är tacksam för den smärta du blir tillfogad, för utan den skulle du inte känna nåt alls. Du är tacksam för uppmärksamheten. Du har lärt dej. Och du säjer till dej själv att det kunde vara mycket värre. Det säjer din mamma med.

Du sitter på balkongen ända in i oktober. Du ser grannens barn växa upp, ena dan på cykel med stödhjul, den andra dan hemsmygande på natten med lusten kvar i kläderna. Ibland är du med i lokaltidningen, i tillbakablickar, stans Lucia för tjugu år sen, miss Jordgubbe 1987. Runda kinder, tom blick, du stoppar dej själv i papperskorgen. Det kunde vara värre, säjer du en gång till, det kunde vara mycket värre.