På linjen

På första samlingen provar vi ut kläder. Jag ska ha en lila blazer, en gräddvit kjol, en randig skjorta med button-downknäppning och första matchen är mellan Llodra och Golubev. Mamma säjer att jag inte ska ha nylonstrumpor som slutar vid knäet för då blir det en ful skarv där och den kommer att synas tydligt i teve. Barbent eller ett par tunna strumpor i kulören Nude beige, säjer hon.
Jag tränar på tecknen för boll in - sammanförda händer - och boll ut - armen rakt ut, framför den stora hallspegeln. Jag ska inte snörpa på munnen vid mina domslut. Jag ska klippa mej på torsdag. Igår gjorde jag en kemisk syrepeeling. Ansiktet blossar lite och känns tunnare än förut, som om det satt på nån annan, men om en vecka ska jag se fantastisk ut, säjer hudterapeuten. Mitt passerkort med titeln linesman kvitterade jag för igår.
Jag längtar.
Dom har valt ut mej bland flera tusen sökande. Min röst bär, det är en av anledningarna. Jag är en duktig linjedomare, jag vet det, jag har sällan fel. Det är som om jag söker mellanrummet mellan bollen och den kritade linjen, finns det inte där, så är bollen rätt. Skillnaden mellan fördel i den andres serve eller deuce.
Skillnaden mellan fiasko och framgång.
Röda naglar ser snyggt ut i teve, men skär sej mot den lila blazern. Det får bli en vanlig fransk manikyr. Med Llodra blir det snabbt spel, många volleys åt sidorna. Många inzoomningar på domsluten. Kanske ett lack i purpur?