Du är mina vita lögner, mina vita linjer. Du är den glasskejsare som Wallace Stevens skriver om. Ditt liv, en droppe ytspänning, man stirrar, undrar när den ska brista, när allt faller ut, som kladdiga mynt ur en enarmad bandit. Jag måste inte veta nåt om dej, jag har dej ändå. Vi delar på bytet av kattguld. Vilar på dom falska sedlarna i vår madrass. Dina kyssar av melass i solnedgången. Jag ska aldrig glömma det vi har, jag ska gå härifrån, ganska snart, tror jag, men aldrig glömma. Att i det uppdiktade och tillkämpade, också en tagg av det slags uppriktighet som är så sällsynt och så förödande. Det vet du redan. Det behöver jag inte berätta för dej. Det har jag lärt mej av dej. Och då spelar det andra ingen större roll.
Min magra, vita hertig. Fingrar av sand och släke. Ett hus som bara kan skymtas i mörkret.
(Bowie för Thin, white duke, Stevens för Glasskejsaren, släke är gotländska för tång.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilka bilder. Fenomenalt.
SvaraRaderaJag älskar dina suggestiva texter av det här slaget.
SvaraRaderasom en dröm, men jag vet att jag är vaken...fint
SvaraRaderaLäckert! Obegripligt på ett väldigt tilltalande sätt! =)
SvaraRaderaSom sagt suggestivt, en läsupplevelse.
SvaraRaderaInstämmer. En text som nästlar sig in.
SvaraRaderaYtspänningen!
SvaraRaderaÅh, vad jag gillar det här massor! Fint och oförutsägbart!
SvaraRaderaFantastisk text. Helt enkelt enastående.
SvaraRaderaDu håller min själ i trim.
SvaraRadera