Nåt blir alltid kvar. Jag kan inte säja det tydligare än så. En tanke som hänger kvar som en tröja över dörröppningen, en molekyl hat, en molekyl kärlek, en molekyl likgiltighet. När du går lämnar du alltid. Du tror att du går ren. Det gör du inte. Det var aldrig meningen.
Dina ord, genomskinliga som kranskommuner, kvar härinne, inte för alltid, men för en liten stund. Dina steg på hallmattan, skoterspår i nysnön. Du har gått, jag är ändå full av dej. Det kan du aldrig förstå. Du tror att du går ren.
Dina fingrar genom pälsen på hunden. Några hårstrån som ligger åt ett annat håll, inte fel, bara åt ett annat håll. Ett grepp om min midja jag ska minnas hela året. Jag håller andan.
Du tror att du går ren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Underbar text!
SvaraRaderaHärlig text. "Genomskinliga som kranskommuner"
SvaraRaderaOmkvädet! "Genomskinliga som kranskommuner" är den första av dina metaforer som jag behöver lära mig att älska.
SvaraRaderaåh lillemor när ses vi igen
SvaraRadera