Stomme

Din handstil som du själv var. Skarp, effektiv, en smula behagsjuk. Dina kokböcker likadana. På pärmarna, i marginalerna. Bechamel, brunsås lämplig för barn och make med känslig konstitution. Egenrörd majonnäs, understruket: alla ingredienser måste ha samma temperatur. En fettfläck i kanten. Jag minns syran mot gommen ännu, mamma, jag minns den, även om du inte gör det längre. Numera blandar du Blå bands svampsås i det mesta, från färsk kantarellstuvning, till köttfärssås. Små sega bitar av fårticka som drunknandes rop på hjälp i porterstekens sås. Vi skrattar åt dej, du skrattar också, kanske åt samma saker, kanske åt andra ting. Din spis har en timer som slår av plattorna efter en halvtimma. Du har starr på ena ögat, den ska opereras om en vecka, du läser med huvet på sned, med det dåliga ögat hopknipet, som ärtsångaren i eken utanför mitt arbetsrum, dina läten nästan identiska; tje, tjack, tungan i ett oavbrutet knäppande. Vad du förstår vet jag inte, men du verkar bli lugn av att läsa, som om ögonens rörelser, det som du älskat hela livet, gör dej trygg. Det blir svårare att lämna för varje gång. Jag tänker att jag ska stanna över helgen, men packar hundmat för en vecka, lägger till ett par extra skopor, ett par extra trosor i väskan, ett par till. Ännu ett par. Jag behöver att du finns. Du i din värld, jag i min, inga gräl, inget som skaver längre, en kopp kaffe på balkongen, dina fötter på min hund, värmen i ansiktet, mellan dej och mej också ett slags värme.