onsdag 25 juli 2012

Skorstenspark

Lyckligast har jag levt i skuggan av fabrikerna. I Oxelösund slog stålverket och mitt trötta, sköra hjärta i samma takt, i Mariestad stod fönstren öppna nätterna igenom, mot pappersbruket, jag sömnlös som ett skilsmässobarn, med koppen mellan händerna. På dagarna handen i stängslet, som att hälsa på en gammal vän. I min nya hemstad bor jag granne med raffen, lågorna ur fraktioneringstornen lika ensamma som jag. Därför aldrig aldrig ensam. Huset jag bor i har jag köpt på exekutiv auktion, möblerna är nån annans, nån som fick nog, stack, bort, iväg, nån som trodde att det gick att springa ifrån skulderna. Blicken är min egen. Luften full av kolkedjor. Vissa åker världen runt och tar påkostade fotoserier på övergivna sockerbruk och bilfabriker där det växer prästkragar på dom löpande banden. Jag har aldrig förstått det där. En fabrik behöver kött. Annars är den bara tom som ett jordnötsskal, nåt man gnider mellan fingrarna, nåt av sand, av dimma. Jag promenerar över Torslandavägen, det skymmer, det är vackert, det blir inte vackrare än så här, några tankers på redden utanför häver sej, mina andetag också.

4 kommentarer:

  1. Vackert, kärleksfullt om miljöer som man vanligtvis inte betraktar som vackra och älskade.

    SvaraRadera
  2. Mycket bra. "jag sömnlös som ett skilsmässobarn med..."

    SvaraRadera
  3. "nåt man gnider mellan fingrarna" *

    SvaraRadera
  4. Åh! Intimiteten! Distansen!

    SvaraRadera