Grön vårtbitare

Den här sommaren; ett fängelse. Jag vaknar tidigt, gör kaffe, läser tidningarna. Du sover till sent. I lägenhetens hörn små ettergröna vårtbitare. När du och jag möts gör vi det i dörröppningarna, skyggt, liksom hukande. Jag har så svårt för att se dej i ögonen. När det blev så vet jag inte. Vi är inte fiender, vi är bara inget, genomskinligt gråa, ett slags lukt, ålderdomshem. Vi planerar promenader, visst gör vi det, utflykter till våffelcaféet vid Antens avgrunder, till akvarellerna längst ute vid vattnet, det stora, salta mörkret. Du har tankat bilen och kollat oljan. Jag har köpt en finurlig picknickryggsäck. Den ligger kvar i kassen från Åhléns och jag vet att om vi bara toge oss ut härifrån, från vårtbitarnas nitiska vaktrundor runt tapetbårderna, så kanske. Och ändå glädjer jag mej åt stillheten, åt blickarna som inte kan ta vägen nån annanstans än inåt, mot det väldiga, som man annars inte når. En verklighet ihoprullad i den andra verkligheten, som en gammal kvarglömd hästfilt, lika grå som det som är kvar. En röst som talar. En tröst. En påminnelse om nåt vi redan har glömt. Om vårtbitarnas uppställning på kvällen, om jag som går och lägger mej till taptot av dina fingrar mot fjärrkontrollen, knarrandet när du viker in benen under dej i soffan. Om nåt som ändrar slagen i min bröstkorg.