söndag 1 december 2013

Tvaga, två

Att sitta som en hund vid hans fötter. Söka i hans ansikte efter gillande; ett särskilt veck vid mungipan. En ändring av färgen på hans irisar, från blå till sjungande blå. Alltför ofta motsatsen. Jag vet vad du kan, säjer han, det är bara därför jag är såhär noga. Jag är inte lika sträng med nån annan. Jag har helt andra krav på dej och det du skriver.
Det är klart att det är en medalj. Vad skulle det annars vara. Det är klart att hon är utvald, smord med nardusoljan, torkad med ett rent hårsvall. Det är här hon ska lära sej den stränga självdisciplinen. Lära sej att tycka om det hårda arbetet. Det goda resultatet, askesens bittra, finmalda sötma.
På kammaren sen, en kammare målad i nyansen Marocko finest, det som borde vara mellan henne och papperet, mellan henne och pennspetsen innan den sticker hål på det vita, alltid honom, hans mungipa, alltid en behagsjuk önskan. Inte en förälskelse, nåt mycket värre. Större. Som Frank Morgan efter alla år i fängelset, när han spelar Neils blues hos Pat Sajak, tonen i saxofonen, en gammal man som fortfarande brinner. Som inte har nåt kvar utom just detta ögonblick.
Vissa nätter dricker hon. Vissa nätter knullar hon med män eller kvinnor som hon glömmer bort namnen på i samma stund som hon öppnar dörren till sin lägenhet och när hon skriver efteråt bemödar hon sej om att vara så grov som möjligt. Han säjer inte mycket om dom texterna. Verkar inte särskilt chockerad. Inte särskilt imponerad. Det är som om han vet att hon inte gör det på riktigt. Att hon bara leker sedeslös, för att han ska bli orolig, kanske intresserad.
Han är inte gjord sån. Han sitter i sin fåtölj och tar emot det hon skriver, han väger hennes texter ner till det sista grammet och lämnar ett kvitto på det och inget annat. Sån ska deras relation vara. Två atomer i varsitt hörn av en molekyl. Senare ska hon glädja sej åt det, tänker han, ingen som utnyttjat henne, ingen kladdig intimitet, nåt som är rent, och som blir renare med åren. Han kommer ihåg vart och ett av hennes ord. Hon, en sällsynt begåvning, skarp som svart obsidian. Vartenda ord? Ja. Vartenda.

5 kommentarer:

  1. Två atomer i var sitt hörn av en molekyl. Alltid lika spännande att läsa här för man vet aldrig var det slutar.

    SvaraRadera
  2. Åh, du. Jisses. "Inte en förälskelse, nåt mycket värre."

    SvaraRadera
  3. Så starkt att jag inte vet vad jag ska säga.

    SvaraRadera
  4. Du och orden, vart och ett av dina ord, att kommentera blir klumpigt.
    Åh.

    SvaraRadera