torsdag 2 januari 2014

vanliga vägen

När du inte orkar tänka. När du inte vill nåt. När du inte fordrar intryck. Vägen lagom lång, lagom tråkig. En smal remsa asfalt, några hus som lutar sej i klunga, en omgivning som inte skiftar vare sej det är högsommar eller lågtrafik. Här är din nollpunkt. Din själs sparlåga. Och du är förunderligt frisk efteråt. Du har inte tänkt, inte känt, bara gått, sett utan att se, synts utan att ha setts, rört kroppen i den vanliga vägens takt. Ingen solhälsning i världen får dej på samma goda humör. Ingen skulle förstå det om du sa det högt. Tvärtom. Mänskor runt omkring dej talar om att överraska hjärnan med nya saker. Du tänker att dom misstar sej. Att dom inte vet det du vet. Det ska du aldrig ge dom.

6 kommentarer:

  1. Mina vandringskängor, jag vet jag måste börja slita dom igen.

    Nollpunkten och själens sparlåga - ja!

    SvaraRadera
  2. Å vad du är bra, och vad jag saknar världen som den tänks av dig... Jag. Måste. Vilja. Oftare.

    SvaraRadera