Du var aldrig den kunde aldrig vara den

Aldrig den som jag behövde. Som jag så väl behövde. I mina tomma rum, en projektion, alltför tung, alltför svår att bära. Mina oförlösta önskningar. Mina, ja, Vad. Mina, vad ska jag skriva. Mina oskrivna böcker. En känsla av att räddningen finns så nära, men ändå alldeles utom räckhåll. En felstavad adress, ett ofullständigt frankerat kuvert. Som jag avundas er som talar om era vänner. Jag har aldrig riktigt förstått vad det ska vara bra för. Vad ska jag med det. En gallgul smak längst in på tungan, en stilla rörelse bland blåelden på balkongen. Fraser som faller från min mun. Ett falskt hjärta, men ett hjärta som bultar lika fullt. Ett sätt att gå till sängs, med sockor på, med en besvärjelse på ett språk jag inte förstår. Lavendelkvistar över dörröppningarna. En ospecificerad saknad. En ovaggad sömn.
En styrka som man avundas. En svaghet som man döljer.
En kärlek som gick över, aldrig över.
Ensam.
Ovaggad.