188

Jag tycker inte om det här stället. Det känns inte rent. Jag vill bara tvätta händerna. Det är det enda jag vill. Jag vill gå hem och skrubba livet in i mina fingrar igen. Bli av med det döda. Sjuka. Han håller mej runt överarmen. Ett lätt grepp. Det är okej med sån kontakt. Vi har provat oss fram. Korsryggen. Nej. Kändes som om han när som helst kunde knuffa ut mej i gatan framför en av dom onda, röda bussarna. Handen uteslutet. Överarmen. Ja. Det är inte skönt. Det är en kompromiss, det är sånt jag måste träna på.
-Vila i det här nu, säjer han. Idag pratar han med pipig röst, ett slags låtsasskånska. Förra veckan norrländska, veckan innan en förskräckligt dålig gotländska, där diftongerna ramlade som osorterade trådrullar i meningarna.
-Vila, var i det.
Här vill jag inte vara. Här finns smittan, här under taket. Den heter dessutom Svampen, och jag förstår så väl varför. Svamp. Sladdrigt, otjänligt, hårdsmält. Mänskorna, med sina slappa munnar och långa naglar. Under en nagel kan det rymmas. Jag ryser.
-Kipling, säjer han. Skriker han.
Då ska jag byta tanke. Idag, hans Just-så-historier. Krabban som lekte med havet. Och sen andas ut.
Ja. Han har gjort mej friskare. Det erkännandet ska han ha. Få. Ha.

-Jag kan inte göra övningarna ute, säjer jag.
-Varför?
-Alla skulle stirra på mej. Jag är ju ett jävla. Ett jävla missfoster.
Det var så han uppfann dialekterna. Han skriker högt och bär sej åt, jag är i hans skugga. Trygg i hans skugga. Dessutom är han så vacker att det inte spelar nån roll. Han uppfann Kipling åt mej med. Överarmen. Han låter mej vila mej igenom svettningarna och andnöden och hjärtklappningen. Han kostar närmare tusen kronor i timman.

-Kipling, skriker han igen.
Jag nickar. Jag är nöjd. Kipling, Kipling.

187

Bordet är detsamma. Duken är grön-och vitrutig. Alltså är det sommar. Röd och vit är jul, gul och vit betyder påsk. Hörnskåpet i furu, kopparbunkarna på väggen som behöver putsas. Det är inte tyst vid bordet. Det är inte det. Det är vad vi inte pratar om. Vem vi inte pratar om. Han, vars stol är borttagen. Kanske med en viss lättnad, eftersom han satt på kortänden av bordet och därför bidrog till ett slags obalans. Även med sin utsträckning i rummet. Det var inte bara vad han sa eller gjorde. 

Mor och far löper långa stafetten. När den ena tystnar tar den andra vid. Dom har tränat på starter och växlingar hela våren. 

-Fredriksson ska sälja, säjer far. Vad som kommer efter vet jag inte, jag funderar på att lägga ett bud på skogsarrendet och jakten också.

-Det blir nog ekologisk odling, säjer mor när far drar efter andan. Det är ju så modernt nu, men kanske inget för oss gamla. Vi är vana vid nåt annat, det kan ni ungdomar inte förstå.

Där. Ett litet hugg. Som får mors kniv att slå ett oväntat slag mot tallrikskanten. Som om hon skulle resa sej och hålla ett tal. Vi syskon stirrar på varann. Vi är tre nu, och även om det räknas som ett magiskt tal för dom allra flesta är vi som ett bord som gippar, en kvadrat som kapats till en vass triangel. Ni ungdomar. Han, då? Varför säjer vi inget om honom. Han är som dom små smutsgula klumparna man får upp ibland, som stinker, som man spottar ut i ett papper. Han är ändå en av oss.

-Fredriksson ska flytta till stan, säjer far. Han har skaffat lägenhet på seniorboendet. Hur det nu ska gå. Mitt i stan. Inget grönt och dålig luft. Men efter Marianne har det varit svårt. Han vill väl se nåt annat.

Där var det nära igen. Nu kan vi syskon inte se på varann. Vi äter rådjurssadel, men mor har lyckats få den torr och far har översaltat såsen. Det är dom små detaljerna som avslöjar, tankarna som ständigt är på annat håll. Nu väntar vi på att Anna, lillan, ska resa sej från bordet och ursäkta sej. För att sen komma tillbaka med rödkantade ögon. Stackarn. Allergisk, säjer mor. Visst. Anna är den som tar det hårdast. Och som allra längst hade kontakt med honom, låt vara sporadiskt. Och som envisades med att nämna hans namn, trots att det var utsuddat. Nu har även hon tystnat.

Vi väntar på efterrätten, så att vi får komma iväg sen. Var och en till sin glömska. Flaskan, spinningcykeln, teven. Och löftena till sej själv att inte glömma. Att nästa gång. Att leta. Att inte vara tyst.

Inte vara så förbannat tyst.

186

-Det är vackert, säjer hon.
Hans grepp runt hennes handled. Hårdnar, slappnar av. Han kör inte bil längre. Skyller på tabletterna han äter. En tumme mot hennes puls. Ja. Jag lever.
Hon har inte varit här förr. Han har inte varit här sen Asker.
-Ja.
Han gnider sej i ansiktet.
-Jag älskar dej.
Han svarar inte.
-Du.
Inget svar. Han går ur bilen, knäar genom legogräset, ett ok fullt med sten över axlarna.
Hon låter honom vara. Sitter kvar bakom ratten, huset är verkligen mycket vackert, linnegrått och med havet, helt fantastiskt, hon kan se barnen, deras framtida barn springa ner mot vattnet, efter mellanmål med blåbärsgröt under trädet. Blåbärshänder, lavendeltänder.

Asker ramlar nerför trappan och slår ut bägge framtänderna. Asker med sin optimistjolle, Asker med sin första flickvän, vad hette hon, Lise, Lene nåt. Asker i varenda vrå. Asker i sin permissionsuniform, på Kongens Nytorv, Asker vid Helmandfloden, i det förstärkta chassit på sin Leopard 2 som ändå inte kunde skydda honom. Han måste ha dött vrålande sin mammas namn. Skrek han på sin pappa också?
Lone hette hon.
Vet hon om att Asker är stupad? Tänk om hon inte vet. Han måste kontakta henne. Det är viktigt.

En sval hand på hans axel.
-Asker, säjer han och svänger runt. Han gråter utan att veta om det, ser henne som genom en gammal fiskaffärsdörr.
Hon säjer inget. Han ser vad hon tänker. Hon är ju trots allt en klok kvinna och han har haft tur som.
-Förlåt.
-Det gör inget. Det är fint här. Vi kunde få det fint här.
-Här?
-Ja, här.
Han skulle kunna slå till henne. Han blir livrädd av det.
-Det är nära till allt. Till. Ja. Allt.
Hon i sin bästa blus. Så vacker.
-Det skulle bli. Ja. Som nåt nytt, säjer hon. Nåt med historia, men ändå nytt.
Hon med sin doft, så nära honom, ögon med pupiller som bländare, öppnas och sluts.
-Kom, säjer hon. Kom med mej, kom så gör vi ett barn.

Bilfärden tillbaka, hon är vit runt munnen, säjer inget. Han har sagt allt. När dom är framme vid hans lägenhet på Halmtorvet, tar han åter tag om hennes handled.
-Ring mej inte mer, säjer han. Jag vill aldrig mer se dej.
Hon ger ifrån sej ett litet ljud. En mus med knäckt nacke i en fälla.
-Aldrig mer. Lova mej det.
Hennes bil står kvar när han ser ut genom fönstret. Den går på tomgång. Han kan inte avgöra om hon gråter. Han har tagit fram det första fotoalbumet, Asker några timmar gammal skelar mot kameran.
Asker med sin snuttefilt.
Han smeker bilden. Det är det närmaste hans hud han nånsin kommer att komma.
-Nu är det du och jag, säjer han till bilden. Bara du och jag.

185

Det kommer att vara min röst du hör strax innan du faller i sömn på kvällen. Jag kan konsten att göra mej hörd genom skallben och mjukvävnad. Även om ditt öra är som ett gammalt frekvensband där man snurrar på en ratt och får in stationer från Hilversum till Warszawa, där man inte hör vad som säjs, bara enstaka stavelser. Brp, tjummmm. Men jag kommer att gå igenom. Min röst går igenom. Det jag ska säja dej går igenom.
Ibland kommer det att lugna dej, ibland göra dej sömnlös. Jag styr inte över det.
Brp. Tjummmm.
Och så min röst.
Jag har sett våra röster som grafer i min dator. Dom är inte lika. Du har en snabbare svängning i slutet på meningarna. Det nervösa som ligger under. Jag har en röst som en som pratar i sömnen.
Tjummmm.
Brp.

Med min röst kommer du aldrig att dö ensam. Och när jag känner att du är förtvivlad ska jag sjunga en stump. Du tycker om Johnny Cash, du tycker om hur han tolkar When the man comes around. Jag ska göra mitt bästa. Hear the trumpets. Hear the pipers. Jag har ingen vacker röst, men den är inte falsk. Du behöver bara blunda och andas så är jag där.
Inte svårare än så.

184

Du räckte mej giftet. Och jag drack som om jag inte kunde få nog. I ett grönt rum, en bård av belladonna. Jag sa att jag inte skulle kunna sova utan dej. Ändå gör jag det. Är inte det konstigt? Tapetens mönster i relief, ditt namn skrivet på nersliten braille, jag rör och rör oupphörligt vid det tills jag inte kan läsa det längre. Grumligt skvalpvatten, eken har gift sej med sina larver, gift sej och dött med dom, trådar hänger från grenarna som en brudslöja. Och en svepning. 

Jag går norrut, i takt med kompassnålens nervösa ryckningar. Frystorkat bagage. Jag rör vid dom konformade stenarna på höjden, när jag kommit dit. Som jag en gång rörde vid den gröna tapeten. För att få ett svar. Det låter vänta på sej. Jag borde offra nåt. Men dessa gamla hjärtan kräver storslagna tribut, inte en överblommad prästkrage, inte en skrynklig sedel. Kan man inte ge blod till dom, kan man lika gärna låta bli. Det är mycket tydligt. Jag står en stund med pennkniven mot mitt pekfinger. 

Giftet har gått ur kroppen. Som jag saknar det. Jag är frisk, jag ser det i spegeln. Det tog ett tag att få svar, nu har jag fått det, men hade önskat mej ett annat. Röda kinder, blankt hår. Jag provar andra gift, men inget verkar som det ska. Jag vaknar ändå klarögd i det gröna rummet, med okända kroppar som knäckebrödssmulor i sängen. Det är kvanne på tapetbården, inte belladonna, jag har inte sett det förrän nu. Ingen lämnar sitt namn på väggen, men jag har en samling med lappar med telefonnummer på i en låda i nattduksbordet.

När lådan är full ska jag ta den under armen och resa norrut igen.

183

Skattkistan bär jag med mej. Skattkistan är näsan. Ja. För all del. Det är okej att skratta åt det. Det låter komiskt, jag håller med. Men ändå. Mormors kletskära Oil of Ulay. Doften i deras källare, doften av en ny varp, skrynksyrliga äpplen och fet ull. Hon vid vävstolen, en jättinna med glasknä, aldrig stilla, jag i utrymmet under, hennes knästrumpor av nylon som skar in i benen.

Jesus luktar gamla böcker och kaffe. Som i kyrkan. Synd luktar första cigarretterna, första fyllan, spyorna, unket vatten som stått för länge i Duralexglaset på ett nattduksbord. Pappas död luktar av granbarr och motorolja.

Första kärleken luktar freon och plast.

Det räcker med så lite. Ett stråk av då. Jag faller rakt in i spiralen av mörker.

182

Du är en läkare utan gränser. Jag kan räkna nätterna vi haft tillsammans på mina fingrar. När du tog av dej tröjan första kvällen såg jag stjärnkartan på din rygg. I det förtroliga, sömniga som var vi efter att vi hade älskat, låg jag och följde födelsemärkena med pekfingret, en Karlavagn som bara saknade en stjärna i handtaget, Cassiopeias huggormsmönster, Vintergatans mjölkspill i det fjuniga, mjuka partiet strax ovanför din stjärt. 

Du är det största jag vet. Du går fram som Jupiters eviga storm, du berättar om söndertrasade kvinnor på Bon Marché i Bunia, om blodiga benstumpar i Rutshuru, du gör det i radio och i teve och hemma vid köksbordet. Du sotar fisken och älskar asadogrillat. Jag har en känslig mage och måste äta var tredje timme. Jag är laktosintolerant.

Du vill att jag ska följa med. Till Karbi Anglong, du säjer att jag skulle få ett nytt perspektiv på universum om jag gjorde det. Du har varit där förr, i provinsen med dom blå bergen och den röda floden. Jag skulle inte överleva länge. Du vill att jag ska arbeta med ett vattenprojekt, du ska vaccinera mot mässling. Du välter ut ditt vin när du frågar mej om jag för i helvete inte tänker göra nåt meningsfullt med mitt lilla usla liv. Efteråt ber du om ursäkt. Jag får ta ett par extra tabletter, jag känner av mina fickor på tarmen. Och sen när du tagit mej till sängs ligger jag och tänker på mitt tysta rum på universitetet, mina noggrant bearbetade data och jag vill väcka dej och säja nåt om hur mening och ansvar kan se olika ut för olika mänskor. Men jag låter bli, du har somnat i famnen på Brahmas son, du drömmer om Gaohali, där flodens bredd är exakt en engelsk mil.

Du ska lämna mej. Du ska snart få mens, då växer leverfläckarna till och det kommer nya nästan varje dag. Jag hittade ett Södra Korset imorse, när jag varit uppe och tagit min medicin. Ler åt när vi träffades första gången, det var i Aktuellts sminkrum, vi delade på en Imodiumtablett jag hade, för jag var så nervös och du hade diarré, för du hade druckit dåligt vatten i Kivu. Du pratade så länge om konflikten att dom inte hann med mej. Det gjorde inget. Alla glömde vad jag var där för. Du fick meteorologen att komma av sej. Du har den effekten. Sen bjöd du mej på middag. Jag vet inte vad du ska med mej till. Jag har hälsporre. Och sockar i sandalerna. Kanske vill du se om jag kan förändras. Kanske vill du värva mej för den goda saken. Jag tror att du har gjort så förr. Runt hela världen arbetar små män du rört vid, en armé av lärare och brunnsborrare. Deras röster i dina öron, som havsbrus i en snäcka. 

Jag följer stjärnbilderna på din rygg.