Den ömsesidiga förståelsen. Ett fyrblänk i ditt öga. Återkommande, men med lång intervall. Som jag har drömt om fyrar. Tyborön, Hammerodde. Jag blinkar tillbaka, katadioptrisk lins. Pillar rock på Holy Island.
Du öppnar munnen, men vet att vi är bortom det som kan uttryckas. Du gör det för att visa mej. Om jag kunde. Nu. Om det fanns en möjlighet. Att förstå, sätta ord på. Så skulle det slinka ut genom dörren, och aldrig vända sej om. Jag vill att du ska vara med mej i det här och du får inte brista i uppmärksamhet. Det här vill jag ska vara det sista som lämnar mej. Sen. I det vi kallar När det är dags.
Det är bara det vi inte kan förstå nåt av som kan få en avslutning. En hund som jagar en plastpåse i halv storm. Och rusar vidare till nästa. Och nästa. Jag är i ditt medvetande, du i mitt. En halv sekund som Salvador Dali står och tänjer ut. Sen är det städa, diska och betala räkningar och äta falukorv igen. Men i lä. Och möjligheten, blänket, den nästan osynliga tråden angorasilke jag stickar in i halsduken du snart ska vira runt din hals.
lördag 8 augusti 2009
fredag 7 augusti 2009
219
mej själv
mej själv
utan det som håller mej tillbaka
en penna som ligger bra i handen
papperet är det inte lika noga med
men
mest
mej
mej själv
utan det som håller mej tillbaka
en penna som ligger bra i handen
papperet är det inte lika noga med
men
mest
mej
torsdag 6 augusti 2009
218
Han är en sån hon egentligen inte ser. Inte brukar se. På samma vis som hon inte ser sophämtarna, eller körskolebilarnas eviga starter i backen nedanför lägenheten. Det är inte högmod. Bara nödvändighet. Och om solen inte brutit i hans egendomliga hår skulle också han förblivit osynlig. Det är färgen. Den saknar namn. Och texturen. Hon lägger ifrån sej korsordet, skär av floden, Tidigare Halys, i ett kiz och ett mak. Det kan vänta.
Det står PL på bilen. Polen. Dom är flera stycken. Han skiljer ut sej. Flera tum kortare. Magen som en spänd knoge mot reflexbyxorna. Och håret. Hon lägger hakan mot fönsterbrädan, flyttar clivian en centimeter. Rör som fogas samman, vecklar ut sej som en stålgrå blomma över hela fasaden. Han är ansvarig för trapporna. Noggrann. Han smeker metallen när dom är klara, talar för sej själv. En bön om hållfasthet. En bön om att inte ha glömt nåt. Han går och hämtar kaffe från närbutiken. Klockan halvnio och klockan halvtvå. En servett i knät, lite efter dom andras skratt. Håret.
Hon gör klart korsordet.
Zbigniew, Piotr. Polens klumpiga konturer. Polens historia som en trasig sjal. Ett land som verkar korrodera. Kanske en fästmö; Malgorzata. Hennes hår. Katyn, Lech Walesa. Så nära. Men osynligt. Det går färjor, flera om dan.
En resa man skulle kunna göra.
Det står PL på bilen. Polen. Dom är flera stycken. Han skiljer ut sej. Flera tum kortare. Magen som en spänd knoge mot reflexbyxorna. Och håret. Hon lägger hakan mot fönsterbrädan, flyttar clivian en centimeter. Rör som fogas samman, vecklar ut sej som en stålgrå blomma över hela fasaden. Han är ansvarig för trapporna. Noggrann. Han smeker metallen när dom är klara, talar för sej själv. En bön om hållfasthet. En bön om att inte ha glömt nåt. Han går och hämtar kaffe från närbutiken. Klockan halvnio och klockan halvtvå. En servett i knät, lite efter dom andras skratt. Håret.
Hon gör klart korsordet.
Zbigniew, Piotr. Polens klumpiga konturer. Polens historia som en trasig sjal. Ett land som verkar korrodera. Kanske en fästmö; Malgorzata. Hennes hår. Katyn, Lech Walesa. Så nära. Men osynligt. Det går färjor, flera om dan.
En resa man skulle kunna göra.
tisdag 4 augusti 2009
217
Jag har förtröstan. Jag äger min tid, mitt rum. Jag gör inte stort väsen av mej. Det är inuti det pågår. Jag lyssnar inåt. Ibland förstår jag inte, inte allt. Men det finns alltid en fiber som lossnat från den stora väven, en fiber att hålla intill hjärtat. Nån som talar till mej på ett språk som är glömt. Ett språk man skrev på stränderna vid Halys innan nån kommit på att ge floden dess namn. I samma ögonblick försvann deras språk. Ändå förstår man det. Om man avskärmar sej. Inte med det nervösa lugn som kommer av meditation eller yoga. Jag talar om det lugn som gudarna som ständigt färdas med solen i ryggen har. Som det tar ett liv att lära sej att lyssna efter. Ett lugn som tar hela dej och mer därtill i anspråk.
Och när du väl haft det, när du hört vattendropparnas rörelser i luften, längtar du alltid tillbaka dit.
Och när du väl haft det, när du hört vattendropparnas rörelser i luften, längtar du alltid tillbaka dit.
216
Hon har alltid gått omvägar runt den. Inte öppnat den sen hon var sexton år. Inte sen Thåström och Häng Gud och orgeln i dokumentären. Lyckan hon kände, sockerdricka, som en kvarts orgasm. Att man kan göra så. Att man kan våga. Att bryta fosterhinnan.
Hon hittar inte i den längre. Hade glömt att pagineringen börjar om vid nya testamentet. Läser bibelordet hon fick av prästen för en evighet sen, Titusbrevet, finns det ett sånt. Ja. Andra kapitlet, hennes eget, slutar med meningen Låt ingen se ner på dej. Det hade hon också glömt. Hon gömmer den under sängen, trots att besökare i sovrummet är sällsynta. I början nuddar hon bara vid den, likt en berusad håller en hand i väggen för att rummet ska sluta snurra. Konstläderpärmar. En förgylld symbol, en ros, ett kors. Såklart.
En enstaka karta. Ptolemais, Caesarea, Ashkelon. Börjar läsa bakifrån. Det är barnsligt, men viktigt. Uppenbarelseboken, Judasbrevet. En vers eller två om dan. Med den här takten når hon Exodus och Genesis förutsatt att hon blir lika gammal som Abraham. Men hon har inte bråttom. Inte heller har hon blivit pånyttfödd. Frälst vill hon inte bli, inte en gång till. Hon läser för att få syn på sej själv. Hon läser för att få syn på andra. Och när väninnorna frågar vilken bok hon är sysselsatt med nu brukar hon svara omväxlande Alexandriakvartetten eller Solange. Det är böcker hon känner lika väl som sina armveck. Som hon alltid läser, dom är vana vid svaren. Skulle hon säja bibeln skulle dom börja skvallra om henne. Det vill hon inte. Hon är beroende av deras gemensamma middagar, den torra humorn, kärleken som en manglad duk på bordet. Om hon skulle säja nåt om sin nya vana, skulle allt förändras.
Damaskus har blivit hennes hemliga plats.
Hon hittar inte i den längre. Hade glömt att pagineringen börjar om vid nya testamentet. Läser bibelordet hon fick av prästen för en evighet sen, Titusbrevet, finns det ett sånt. Ja. Andra kapitlet, hennes eget, slutar med meningen Låt ingen se ner på dej. Det hade hon också glömt. Hon gömmer den under sängen, trots att besökare i sovrummet är sällsynta. I början nuddar hon bara vid den, likt en berusad håller en hand i väggen för att rummet ska sluta snurra. Konstläderpärmar. En förgylld symbol, en ros, ett kors. Såklart.
En enstaka karta. Ptolemais, Caesarea, Ashkelon. Börjar läsa bakifrån. Det är barnsligt, men viktigt. Uppenbarelseboken, Judasbrevet. En vers eller två om dan. Med den här takten når hon Exodus och Genesis förutsatt att hon blir lika gammal som Abraham. Men hon har inte bråttom. Inte heller har hon blivit pånyttfödd. Frälst vill hon inte bli, inte en gång till. Hon läser för att få syn på sej själv. Hon läser för att få syn på andra. Och när väninnorna frågar vilken bok hon är sysselsatt med nu brukar hon svara omväxlande Alexandriakvartetten eller Solange. Det är böcker hon känner lika väl som sina armveck. Som hon alltid läser, dom är vana vid svaren. Skulle hon säja bibeln skulle dom börja skvallra om henne. Det vill hon inte. Hon är beroende av deras gemensamma middagar, den torra humorn, kärleken som en manglad duk på bordet. Om hon skulle säja nåt om sin nya vana, skulle allt förändras.
Damaskus har blivit hennes hemliga plats.
måndag 3 augusti 2009
215
-Vad minns du mest från när du var liten?
Ibland kan frågorna ställas. Som nu, när kantarellerna krusar gult på hennes köksbord. Jag vet att hon inte vill prata om det. För mej är det hela världen.
-Vet du, jag minns nästan inget alls.
Hon tar upp en svamp, blåser, putsar, blåser, skär av foten med kniven som hon haft så länge jag minns och hennes mamma innan dess. Den röda svampkniven. Den räddas vid brand och översvämning och när den kom bort vid Jula mosse letade vi tills vi hittade den.
Jag ger mej inte idag. Det blåser en sällsynt, men gynnsam ostan. Ska nåt säjas, ska det ske idag.
-Men.
Hon har en ansats till starr. Tunn mjölk i ögonvrån. Hon vill inte operera sej, inte i ögonen. Hon är lagad nästan överallt, tummarna, ryggen, båda fötterna, knät. Man har skurit lite i hennes ena bröst, men bara en tårtbit, så det räknas inte, tycker hon.
-Kommer jag inte ihåg nåt, så gör jag inte det. Sluta tjata.
Jag minns när du läste mormors dagböcker. Du har aldrig brytt dej särskilt mycket om att man inte får. Inte ska. Du har säkert läst mina med. Du var arg då, när du hade läst hennes. Du rensade ogräs hela dan, med nåt vitt runt munnen, och du fick ditt första förmaksflimmer på natten. Jag läste dom sen också. Jag har väl ärvt det från dej, nyfikenheten, glädjen i att snoka. Jag förstår dej. Själv fick jag herpesutslag stora som Ekornavallen efteråt. Hon inte bara slaktade dej, mormor. Hon slaktade dej dessutom med gott humör och med ett fantastiskt språk, inte helt olikt Haldor Laxness i tonen. Jag slutade inte sätta blommor på hennes grav efteråt, men hon fick bara fula växter, såna som hon hatade när hon var i livet, elegansnejlikor, halvt vissnade hundkäx. Och sen kom frågorna.
-Skulle du säja att du älskade din mamma?
Älska är ett ovant ord för mej, för oss. Men. Man pratar bra vid spisen i vår familj, vi mjuknar som smöret som lagt sej till ro med svampen. Just där i dofterna, i glansen av grädden som hälls på, och lite av Vanås ekologiska ädelost, där är vi öppna för allt. En god middag tar bort alla våra försvar. Vi köpte ett uppslagsverk efter en rådjurssadel med en rödvinssås som senare inte kunnat efterliknas. Jag anslöt mej till en prenumeration på Svenska Dagbladet efter en len blomkålskräm på sprödrostad kavring.
-Nej.
Jag tror att vinden har kantrat till sydost. Jag frågar inte mer ikväll. Vi tar den vanliga kvällspromenaden med våra hundar, som sicksackar och far över vägen. Vi är dåliga på dressyr. Det får vara så. I morron kan det vara hennes tur att fråga. Då ska jag svara ja.
Ibland kan frågorna ställas. Som nu, när kantarellerna krusar gult på hennes köksbord. Jag vet att hon inte vill prata om det. För mej är det hela världen.
-Vet du, jag minns nästan inget alls.
Hon tar upp en svamp, blåser, putsar, blåser, skär av foten med kniven som hon haft så länge jag minns och hennes mamma innan dess. Den röda svampkniven. Den räddas vid brand och översvämning och när den kom bort vid Jula mosse letade vi tills vi hittade den.
Jag ger mej inte idag. Det blåser en sällsynt, men gynnsam ostan. Ska nåt säjas, ska det ske idag.
-Men.
Hon har en ansats till starr. Tunn mjölk i ögonvrån. Hon vill inte operera sej, inte i ögonen. Hon är lagad nästan överallt, tummarna, ryggen, båda fötterna, knät. Man har skurit lite i hennes ena bröst, men bara en tårtbit, så det räknas inte, tycker hon.
-Kommer jag inte ihåg nåt, så gör jag inte det. Sluta tjata.
Jag minns när du läste mormors dagböcker. Du har aldrig brytt dej särskilt mycket om att man inte får. Inte ska. Du har säkert läst mina med. Du var arg då, när du hade läst hennes. Du rensade ogräs hela dan, med nåt vitt runt munnen, och du fick ditt första förmaksflimmer på natten. Jag läste dom sen också. Jag har väl ärvt det från dej, nyfikenheten, glädjen i att snoka. Jag förstår dej. Själv fick jag herpesutslag stora som Ekornavallen efteråt. Hon inte bara slaktade dej, mormor. Hon slaktade dej dessutom med gott humör och med ett fantastiskt språk, inte helt olikt Haldor Laxness i tonen. Jag slutade inte sätta blommor på hennes grav efteråt, men hon fick bara fula växter, såna som hon hatade när hon var i livet, elegansnejlikor, halvt vissnade hundkäx. Och sen kom frågorna.
-Skulle du säja att du älskade din mamma?
Älska är ett ovant ord för mej, för oss. Men. Man pratar bra vid spisen i vår familj, vi mjuknar som smöret som lagt sej till ro med svampen. Just där i dofterna, i glansen av grädden som hälls på, och lite av Vanås ekologiska ädelost, där är vi öppna för allt. En god middag tar bort alla våra försvar. Vi köpte ett uppslagsverk efter en rådjurssadel med en rödvinssås som senare inte kunnat efterliknas. Jag anslöt mej till en prenumeration på Svenska Dagbladet efter en len blomkålskräm på sprödrostad kavring.
-Nej.
Jag tror att vinden har kantrat till sydost. Jag frågar inte mer ikväll. Vi tar den vanliga kvällspromenaden med våra hundar, som sicksackar och far över vägen. Vi är dåliga på dressyr. Det får vara så. I morron kan det vara hennes tur att fråga. Då ska jag svara ja.
lördag 1 augusti 2009
213 Till lillasyster
Vi är lika. Jag har inte sett det förut, men det här senaste året har svarvat ner oss till glänsande kärnved. Och jag ser mej i dej. Det här är vad jag alltid packar i ryggsäcken när jag åker till dej. Ömhet. Irritation. Kanelbullar.
-Att man alltid ska behöva vara så jävla tacksam, säjer du. Priset du betalar. Jag som kommer som en slumsyster, beredd att ta över, invadera. Jag har en lång väg kvar till respekt. Och den behöver du nu. Jag minns nätterna, månaderna, när du bodde på kvinnojouren, minns din röst i telefonen, nätterna med tie milligram Stesolid och barnen som drömde, oroligt, jämrande. Din röst som en sönderhackad skatas sista krax.
Du har nåt annat i dej nu, en början på nåt, den röst man får när man rest på det sista av bensinen och inte vetat om man säkert skulle komma fram. Draken är död. Du lever. I höst ska du yla mot himlen, Mars ska lägga sitt rostiga sken som en blomma i ditt hår. Jag ska hålla mej tillbaka. Jag kommer att tassa misstänksamt. Sån är jag.
Men jag kommer att vara här, glöm inte det.
-Att man alltid ska behöva vara så jävla tacksam, säjer du. Priset du betalar. Jag som kommer som en slumsyster, beredd att ta över, invadera. Jag har en lång väg kvar till respekt. Och den behöver du nu. Jag minns nätterna, månaderna, när du bodde på kvinnojouren, minns din röst i telefonen, nätterna med tie milligram Stesolid och barnen som drömde, oroligt, jämrande. Din röst som en sönderhackad skatas sista krax.
Du har nåt annat i dej nu, en början på nåt, den röst man får när man rest på det sista av bensinen och inte vetat om man säkert skulle komma fram. Draken är död. Du lever. I höst ska du yla mot himlen, Mars ska lägga sitt rostiga sken som en blomma i ditt hår. Jag ska hålla mej tillbaka. Jag kommer att tassa misstänksamt. Sån är jag.
Men jag kommer att vara här, glöm inte det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
