230

Hotellet ett stenkast från Hovedbangården. Vi går. En tvärgata till Istedgade. Det är porr vart man än ser. I källarlokaler, skrik från affischer, till och med en grånad sandwichman som gör reklam för nåt jag inte trodde existerade annat än i idévärlden. Mamma är pingstvän. Hon har bara haft en man i hela sitt liv. Jag försöker gå framför, håller upp väskan vid dom allra värsta ställena. Mamma har beige skor med en slags flätad överdel. Stödstrumpor. Och en trosviss blick, som aldrig blivit gammal.
Jag är slut när vi kommer till hotellet. Färgglatt etablissemang på andra sidan gatan, livedans och morgenmad. Rytmiskt ljus in i rummet trots tunga gardiner.
Söte Jesus, hjälp.
Skydda henne från det här.

Glyptoteket, Amalienborg, liten skymt av Mary, mamma fotograferar med en gammal Kodak. Nöjd. Tar en Hof till maten, skuldmedveten blick, men nä, jag skvallrar inte för äldstebröderna, morsan.
Promenad till hotellet. Mamma i sina skor och sina praktiska glasögon, stannar plötsligt till framför ett skyltfönster som lagt ut sina varor i jättestorlek på foliebädd. Synar utbudet som med en kännares min.
-Karlar, säjer hon. Dom tror alltid att storleken är så viktig. Eller hur?
Och så tar hon mej under armen.

Kanske ser jag henne med lite andra ögon efter det. Jo. Det gör jag.

229

Nån säjer att en mänskas sätt att röra sej på aldrig förändras. Att ryggen förblir sej lik. Vilket är struntprat. Vi kroknar, magrar, böjs, spänns. Hon är undantaget. Jag skulle känna igen sättet hon delar en folksamling på överallt. Hon är Moses på den gyttjiga stranden vid Röda havet. Det är inte så att hon är vacker. Jag kallar det schwung i brist på bättre. Hennes tunna hår har glesnat ytterligare, hårbotten i skära blinkningar ovanför kragen. Men hållningen, armbågens vinkel mot kroppen. Kappan säkert av kashmir, blusen under den av siden. Hon är svag för lyx. Fortfarande. Men vill inte att det ska synas. Inga burberrymönster, inga tunga monogram på handväskan.

Min glädje över återseendet jämnar ut hennes avsmak. Jag ska ge henne lite tid att återhämta sej. Hon kommer ikväll, jag ska bjuda henne på vaniljglass från Lejonet&Björnen med hemrörd chokladsås. Barnslig njutning, underskattat. Jag vet att det kommer att mjuka upp henne. Jag ska fylla ett glas med kyld Nederburg Noble Late Harvest till.
Jag ska påminna henne om saker vi gjort. Och om saker vi inte gjort.

228

Hans hus löser upp sej som kvarglömd masonit på fuktig mark. Varje gång jag kommer dit har nåt nytt fallit ner, flagnat av, upphört. Bara klockan är kvar. Klockan som han ärvt, ibland av sin morfar, ibland av en faster. Ibland är den ett loppisfynd, ibland har den kunglig härkomst. Precis som han själv. Det är inte viktigt. På byn tror dom att vi ligger med varann. Inget kunde vara mer fel.

Men klockan. Den går inte rätt och den slår som den själv vill. Kvart över fyra, sex minuter i elva. Sprött, falskt som Nyköpings kyrkas klockspel. Dånande. En gång slog den tolv distinkta slag vid midnatt. Vi hämtade oss inte på hela natten. Det har inte upprepats. Som om den talade om att den kan, men att den mest gör som den själv vill. Precis som han. Att han är vacker under smutsen, om han kunde kontrollera sina ögon. Om han inte stirrade så vilt. Ögonkasten från sidan. Som en häst i sken. Mamma vill inte att jag ska gå hit. Jag struntar i det. Ibland, när jag kommer från allmänningen, hör jag att han spelar piano. Då stannar jag, aktar mej för taggtråden som ligger på lur i höga gräset, och lyssnar. Det är min andakt. Det låter inte som i kyrkan, men hans spel gör mitt hjärta större.

Jag är rädd för att pianot en dag ska gå samma väg som teven, som dom hjulbenta borden med hättor av spindelväv. Att han också löser upp sej. Tar sina verktyg med sej och försvinner ut på vägen. Jag tror att han gör upp såna planer och jag är inte tillräckligt inbilsk för att tro att det är jag som håller honom kvar. Inte ens dom kvällar då jag bär min röda kjol. Att jag ska stå här en dag och stirra på inget annat än klockan. Jag går till honom nu, jag är färdig med det jag ska göra. Mamma ser upp från Lands radannonser med sin vanliga blick. Bli inte med barn bara, säjer den. Det är inte på det viset, säjer mina ögon tillbaka. Sällan pinkar trähästen, svarar hon tyst, tyst.

Jag har träskor, dom knastrar i gruset, jag genar över fältet, jag hör att han spelar piano, jag hör klockan, jag hör syrsorna, jag är en del av allt och det går inte att förklara för nån annan.
Låt allt stå nu, låt tiden stå stilla.

226

Att gå under träden. Att samla på löv. En ryggsäck som bara väger några gram och är fylld av det viktigaste hon äger. Hon är inte på rymmen eller vill bort, det är inget sånt, det är bara vetskapen om att slippa gå tillbaka. Om hon inte vill. Höst i luften, äntligen, jord, kompoströk, för gammalt vin i en otät flaska. Med kladdiga fingeravtryck, stekos. Ett minne av en avbruten fest. Ett bråk kanske, en olycka. Nån som föll ut från en balkong.

Hon har halsduken överst i packningen, alltid nu när månadernas namn är långa och gungar lätt mot gomseglet. Det var det mjukaste garn hon hittade, kanske också det dyraste. Men förtrollat, det tog aldrig slut. Ett rep som tvinnat av alver. En kombination av färgerna Candy Girl och Wicked. När hon bär sjalen ligger den som en abbessinierkatt runt henne, när andra provar har hon sett hur det börjar klia på dom. Som om hon stickat med stenull, med glasfiber. Den är hennes och kan bara bäras av henne. Om hon inte tillåter nåt annat.

Att gå bort mot dammen i slutet av slottsparken. Vattensalamandrarna har lämnat över till andparet. Vaktombyte. Bokarna i nyanserna Blood, Jelly. En gammal labrador som höjer huvet när hon kommer i närheten. Under träden, mellan molnen.

223

Liten pojke, lätt för att få soleksem. Liten pojke kallas neger i skolan, för sin bruna hud. Liten pojke som lärt sej tidigt. Alltför tidigt.

-Här är det faktiskt fel, säjer han och lägger ifrån sej klistermärkena jag haft med. Jupiter är flera gånger större än jorden, kanske en miljon eller nåt. Här på märket är den mindre.
Det har jag inte sett. Men det är alldeles riktigt.
-Och varför är inte alla med? Det saknas två. Nä, tre.
Han har lärt sej en komihågramsa. Mamma Vattnar Jorden Medan Jag Sätter Ut Nya Plantor. Men Pluto är inte en planet längre. Han rycker på axlarna. Jag tycker lite synd om Pluto, så ensam, så frusen. Han tar det med ro.

Ärren på ryggen syns bara om man vet att dom är där. Jag har inte glömt. Hans raseriutbrott har sjunkit ner som ett trasigt drag mot en dyig botten. Byxorna inte så hjärtskärande hängiga. Han spiller ut ett glas cola när han satt sej i soffan. Det blir tyst. Hans ögon panikstora, fixerar mej. Det är nu. Nu. Nu kommer det.
-Asch, säjer jag med gråten bakom ögonlocken. Det fixar jag, no problemo.
Andas ut. Det visslar i det tandlösa i överkäken.
Jag vill ta med mej det som är kvar av flaskan in i vardagsrummet och hälla ut den för att visa att det är okej. Jag skulle kunna hälla den över mej själv. Ketchup, senap, mjölk och vinäger. Om jag inte trodde att han skulle bli rädd. Jag vill förklara det som inte går att förklara. Du måste vara hos honom varannan helg för. Och där tar det slut. Trots det du ritat och berättat om. Nån säjer att han har rätt till sina barn. Dina rättigheter pratar vi tystare om, så tyst att det inte hörs.

Liten pojke pratar om låtsasspyor och kackerlackor han sett i en katalog. Liten pojke slocknar i mitt knä, handen om min hals, handleden som inte vill läka ihop rakt. Liten pojkes sista mummel innan sömnen: No problemo.

222

-Vad är du rädd för?
Jag låtsassover mej undan hans frågor. Jag har varit ensam så länge. För länge, kanske. Jag undrar om han verkligen förstår det.

-Varför sa du sådär? Att jag skulle vara rädd?
Han rycker på axlarna, han har en ny t-shirt idag med texten Lullabies to paralyze, och jag vet ingen annan som fortfarande använder gula blyertspennor som han får vässa för hand och som han tuggar intill benet.
-Vi går aldrig ut, säjer han. Du vill inte träffa mina kompisar, vi gör ju ingenting. Vi sitter bara här i din lägenhet. Vill du aldrig se nåt annat? Göra nåt annat? Hitta på nåt?
-Jag har träffat Johan.
-Men det var ju mer av misstag.
-Vi gör väl saker.
-Du vet vad jag menar.
-Nä. Nä, det gör jag inte.

En ensamhet som blev allt tyngre att bära. Ur den växte sej längtan efter att få röra vid en annan mänska till slut så stor, att den slukade allt, till och med rädslan för att bli bortstött.

-Slappna av. Det är inte farligt.
Som att se tillvaron genom grönt glas.
-Det är ingen här som vill dej nåt illa.
-Ser jag okej ut?
-Du är söt.

Det kommer dagar när jag firar ner mej i schaktet. Och jag väljer att göra det frivilligt. Jag behöver dagar som den här, när jag inte kämpar emot längre, när jag låter min självömkan och mina tillkortakommanden skölja över mej som en väldig våg av svart vatten. När jag tillåter mej att sörja över den mänska jag har blivit. Längtan efter vad som helst, mjuk som vispad grädde mot gommen. Det som andra har, parmiddagar, badrumsrenoveringar, barnen på dagis, shoppingresor till New York.
Där blir jag sittande. Fixerar en punkt i väggen, knyter händerna, håller andan. Väntar tills det går över.
Jag kan göra det därför att jag har lärt mej att hitta vägen upp ur hålet. Det är tryggt där nere, trots dom droppande väggarna, den svaga lukten av avlopp och ljudet av klor som skrapar mot sten. Jag kan förstå dom som stannar där.
Och då blir det också tydligt varför mina drömmar ser ut som dom gör.

-Gå inte än.
-Gå inte.
-Lämna mej inte.
-Lämna mej aldrig.

Somliga nätter följer jag råden jag får om hur man botar sömnlöshet. Jag dricker varmt, tar mitt täcke och min kudde och går och lägger mej i soffan i vardagsrummet, istället för att fortsätta klibba fast mot madrassen. Och ibland, när jag snubblar förbi spegeln i hallen, stannar jag, lyfter blicken och stirrar på mej själv. Hon som ser tillbaka från den skeva, skimrande ytan är inte jag. Hon är nåt starkare, en kraftig kvinna med en elektrisk hårhjälm och en röd blick.
Där är den jag borde vara, tänker jag. Det är dit jag ska. Jag kan gå tillbaka, det är inte för sent ännu. Jag har lite tid på mej.
Mina tankar lägger sej tillrätta som memorybrickor som läggs ut på ett avtorkat bord, i en prydlig fyrkant. I en avlägsen barndom. Jag brukar sova sen, lugnt, länge. När jag vaknar är beslutsamheten borta och förvirringen tillbaka. Nångång har jag provat att anteckna vad jag känner dom ögonblicken mitt i nätterna, men det är obegripligt morronen efter. Korta slagord, som hämtade ur självhjälpsböcker. Du kan. Du är en mänska värd att ha det bra. Möjligheterna är oändliga.
Kanske är det sant.
Men jag vet aldrig var jag ska börja.

221

Han är en klumpig man. I hans kölvatten färdas krossat glas, omkullvälta lampor, fläckar som aldrig kan tas ur. Han är resande i kaos. Utom i köket. Där stillnar han, brinner ner, hejdas av kanterna, som råsocker på en creme caramel. Jag går aldrig längre än till dörröppningen. Det skulle vara som att doppa sej i Ganges för att man är för varm. Ibland fattar jag tag om dörrposten med mina båda händer och låter mej falla framåt, inåt, ett par centimeter. Det är så nära jag vågar.
Han har knivar i molybdenstål, som stöter i blått. Händerna hittar av sej själva. Hittar till skärbrädan för fisk, hittar till kryddpipetten.

Somliga kan stirra in i solnedgång efter solnedgång. Eller aldrig se sej mätta på bebisar. Han är allt det för mej när han skär pigghaj, havskräftor, knackar en okänd rytm på musselskalen.
-Umami, säjer han.
-Aha, säjer jag.
-Nej, umami. Den femte smaken.
Den femte vågen. Jag har ingen aning.
-Vi ska ha lite torkade räkor, säjer han. Eller jästa svarta bönor. Vi behöver umami, men sen tror jag att det är bra.
Han tar ut surdegsbrödet ur ugnen. Med sina bara händer. Han saknar större delen av sitt vänstra lillfinger efter att en gång ha gått ut i sin svärfars vedbod och försökt skaffa mer späntved. Imma på fönstret. Ovanför brödet har han grillat paprika. Den skalar han och mixar med gammalt bröd, vitlök och olja till rouille.
Armarna som Esa-Pekka Salonens. Rör sej, stannar av, liten nypa cayennepeppar tätt intill kroppen, mixa soppan. Perdendo, smorzando.
Sila genom en sliten kökshandduk. Hälla upp.

Det är gud som kommer till mej i soppform. Jag hädar inte. Försöker inte vara kvick. Det här är nu och kräver mej på allvar. Västerhavet och bageri Multari i Nice, och Burmas flytande kryddmarknader. Han spiller ut vinflaskan. Det gör inget. Jag har fler.