måndag 10 augusti 2009

222

-Vad är du rädd för?
Jag låtsassover mej undan hans frågor. Jag har varit ensam så länge. För länge, kanske. Jag undrar om han verkligen förstår det.

-Varför sa du sådär? Att jag skulle vara rädd?
Han rycker på axlarna, han har en ny t-shirt idag med texten Lullabies to paralyze, och jag vet ingen annan som fortfarande använder gula blyertspennor som han får vässa för hand och som han tuggar intill benet.
-Vi går aldrig ut, säjer han. Du vill inte träffa mina kompisar, vi gör ju ingenting. Vi sitter bara här i din lägenhet. Vill du aldrig se nåt annat? Göra nåt annat? Hitta på nåt?
-Jag har träffat Johan.
-Men det var ju mer av misstag.
-Vi gör väl saker.
-Du vet vad jag menar.
-Nä. Nä, det gör jag inte.

En ensamhet som blev allt tyngre att bära. Ur den växte sej längtan efter att få röra vid en annan mänska till slut så stor, att den slukade allt, till och med rädslan för att bli bortstött.

-Slappna av. Det är inte farligt.
Som att se tillvaron genom grönt glas.
-Det är ingen här som vill dej nåt illa.
-Ser jag okej ut?
-Du är söt.

Det kommer dagar när jag firar ner mej i schaktet. Och jag väljer att göra det frivilligt. Jag behöver dagar som den här, när jag inte kämpar emot längre, när jag låter min självömkan och mina tillkortakommanden skölja över mej som en väldig våg av svart vatten. När jag tillåter mej att sörja över den mänska jag har blivit. Längtan efter vad som helst, mjuk som vispad grädde mot gommen. Det som andra har, parmiddagar, badrumsrenoveringar, barnen på dagis, shoppingresor till New York.
Där blir jag sittande. Fixerar en punkt i väggen, knyter händerna, håller andan. Väntar tills det går över.
Jag kan göra det därför att jag har lärt mej att hitta vägen upp ur hålet. Det är tryggt där nere, trots dom droppande väggarna, den svaga lukten av avlopp och ljudet av klor som skrapar mot sten. Jag kan förstå dom som stannar där.
Och då blir det också tydligt varför mina drömmar ser ut som dom gör.

-Gå inte än.
-Gå inte.
-Lämna mej inte.
-Lämna mej aldrig.

Somliga nätter följer jag råden jag får om hur man botar sömnlöshet. Jag dricker varmt, tar mitt täcke och min kudde och går och lägger mej i soffan i vardagsrummet, istället för att fortsätta klibba fast mot madrassen. Och ibland, när jag snubblar förbi spegeln i hallen, stannar jag, lyfter blicken och stirrar på mej själv. Hon som ser tillbaka från den skeva, skimrande ytan är inte jag. Hon är nåt starkare, en kraftig kvinna med en elektrisk hårhjälm och en röd blick.
Där är den jag borde vara, tänker jag. Det är dit jag ska. Jag kan gå tillbaka, det är inte för sent ännu. Jag har lite tid på mej.
Mina tankar lägger sej tillrätta som memorybrickor som läggs ut på ett avtorkat bord, i en prydlig fyrkant. I en avlägsen barndom. Jag brukar sova sen, lugnt, länge. När jag vaknar är beslutsamheten borta och förvirringen tillbaka. Nångång har jag provat att anteckna vad jag känner dom ögonblicken mitt i nätterna, men det är obegripligt morronen efter. Korta slagord, som hämtade ur självhjälpsböcker. Du kan. Du är en mänska värd att ha det bra. Möjligheterna är oändliga.
Kanske är det sant.
Men jag vet aldrig var jag ska börja.

3 kommentarer:

  1. Fuskmaja! Men den är bra! Du är en sann författare - du kan skildra mänsklig skröplighet och få den att verka åtråvärd.

    SvaraRadera
  2. Mmm...Queens of the stone age....och jo det finns fortfarande folk som använder gula blyerts som man vässar för hand...det är dem jag gillar bäst.

    Känner den inre striden där hon står vid randen...lite upp och lite ner...fram och tillbaka...en dag vaknar hon upp och har styrkan att ta sig upp en bra bit...hoppas jag.

    SvaraRadera
  3. Som memorybrickor, precis. På nätterna passar tankarna perfekt mot varandra och man har insikten om hur det hänger ihop. Men så kommer morgonen...

    SvaraRadera