Trettiåtta atomer

I natt fångade jag dom. Fångade dom och räknade dom noga. Trettiåtta. En atom för varje år jag levt. Alla nätter under marken. Alla ekvationer skrivna på tavlan av grafit, utsuddade och sen påbörjade igen, ekvationer som förvandlat mina fingertoppar til ren krita. Summan av alla tankar jag tänkt fångade i ett ordinärt, svagt glimmande rör.
Fyllt av trettiåtta atomer antiväte.
Nio kelvin kallt.
Och allt strålar samman i det allra första ögonblicket vi vet om. Det som också jag har svårt att tänka mej. Jag accepterar den stora smällen, men jag förstår den inte, inte alls. Jag vet inte om jag vill förstå. Jag vet bara att undantaget från Noethers symmetriteorem öppnar hela världen för mej. Spegelbilden med sin buktning, som vrider på verkligheten en avgörande miljondels grad. Slut dina ögon, öppna dom igen och inget är sej likt.
Jag drömmer om att fånga ljuset från tvåtusen atomer i vakuumet därinne. Om en tre, fyra år, kanske. Nån har gjort rent tavlan, jag börjar försiktigt i ena änden, skriver, räknar, suddar.

Gryningsräd

När du sover som tyngst är du som öppnast. Jag letar nya märken på din rygg, din hals. Dina läppar, svullna, liksom hemligt kyssta. Dina byxor halvvägs under sängen, fickorna alldeles tomma, plånboken med tvåhundraförti kronor, en bong på dagens dubbel, en tandpetare. Kavajen med samma tobakssmulor som förra veckan, inget rött på skjortans krage. Kalsongerna har bara din lukt, ingen annan kvinnas, bara dina fingeravtryck, inga långa välfilade naglar som töjt ut resåren i okontrollerad lust.
Din dator gick jag igenom redan igår kväll. Du har lagt patiens, du har surfat efter lördagsöppna gör-det-självhallar, du har mejlat två kollegor och lyssnat på reprisen av eftermiddans Studio ett.
Jag önskar att jag hade hittat ett par avvikelser. Det hade lugnat mej. Ett telefonnummer jag inte känt igen, ett rivsår i din nacke. En vindruta med ett litet stenskott i. En plötslig rodnad på dina kinder, ett nytt sätt att bära mej till sängs.
En kompensation för avdriften.
Den som måste finnas där. Jag vet det. Jag känner det. På hur min käke skakar, hur hjärtat går på, kränger och stampar i mitt bröst. Än är du för listig för mej, dina ögon så lugnt grå, så kärleksfullt vidgade pupiller, din röst så stadig, men jag ger mej inte, det ska du veta, jag kan hålla på hur länge som helst.
Hur länge som helst.

I hastigt mod

Mitt kurage är av det övergående slaget. Jag har stått här så många gånger, med en packad väska, med en tummad tidtabell i fickformat, med en apelsin som färdkost. Och här har jag stått kvar också sen sista bussen kommit och gått. Jag är en visa på byn. Inte bara för att jag har så svårt att våga språnget, utan för. Nä, det hör egentligen inte hit. Jag har fått vykort med texten Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor fler gånger än jag kan räkna.
Jag är trött. Inte rädd. Trött.
Det kan göra detsamma.
Kontinentalplattorna under mina fötter, skaver som såret på min vänstra häl. Jag går hem, knäpper på teven. Packar upp. Äter apelsinen klyfta för klyfta medan jag ser ut genom fönstret för tietusende gången. Vad ska en sån som jag i stan att göra?
Ändå. Bilden av sej själv uppför Mariaberget, något rakare i ryggen. Kanske i sällskap. Frimodig.

En dag går jag ombord. Det kanske inte blir nästa vecka, eller ens nästa år, men det blir. Det vet jag säkert. En dag ska jag lösa biljetten nånstans. Bort. Härifrån.

Mr Turner och jag

Låt vara att jag är kortare än dom flesta. Att min motorik är så dålig att jag bara kan drömma om att slå en perfekt backhand. Jag får se David Nalbandian göra det på teve istället, för min far har köpt ett dyrt kabelteveabonnemang åt mej. Och min hjärna drömmer backhanden åt mej nästan varje natt. Jag är nöjd så. Det finns platser, inte i sinnevärlden, men nära. Nästan inom räckhåll.
Jag ska aldrig bära ett barn. Det sörjer jag.
Jag träffar andra som är som jag. Korrigering: Dom är inte som jag. Vi har bara vår defekt gemensam. En defekt jag väljer att se som en sällsynt, bladlös orkidé, en Polyradicans lindenii, som hämtar sin näring ur min ofruktsamma kropp. Jag har aldrig brytt mej om att dela med mej av min bild till nån. Inte ens skriva ner den. Min far går regelbundet igenom mina dagböcker. Jag har mina verkliga skatter i huvet. Han tror att jag ska ta livet av mej.
Det ska jag inte.
Men om jag sa att jag såg mej som havande med en sällsynt blomma skulle jag hamna på kliniken. Där finns ingen Canal Sport, bara tecknad film och böcker skänkta av Maeve Binchy. Så jag ler mot far, öppnar munnen och tar mitt Levaxin, mitt östrogen och mitt insulin. Han har lagat frukost och vi pratar en stund om matchen vi såg igår. Jag refererar till vinnaren som "tjockisen från Tibro", vilket får honom att skratta. Jag tycker om när han skrattar. Han ser ung ut då. Som om han har glömt att han aldrig ska bli morfar, aldrig haft en dotter som bara är en meter och trettinie centimeter och som ingen pojke nånsin ringt till.
Jag brukar vila efter frukosten. Då tänker jag. På orkidéerna i min kropp, som slingrar sej runt njurarna, hjärtat, levern och blommar, blommar.

Jag här nere på gatan

Vad det är som har hakat tag i mej, som drar mej runt i samma spår, som en gammal ridskolehäst, i skritt, i trav, galopp, slängtrav. Som bara hör kommandon från läraren och ignorerar nybörjarens hjälper.
Jag är hemma här, utanför dej, järnfilspånet i magnetens periferi. Vi har bara mötts en gång och jag lovar mej varje natt, imorron ska jag inte gå dit, imorron börjar jag om. Och jag tror på det varje gång. Och faller igen varje kväll.
Några av dina grannar har börjat hälsa på mej. Jag känner kvarterets hundar. Din skåpbils registreringsnummer kan jag utantill. Du gillar kexchoklad.
Du var hos mej i fjorton minuter, lyfte bort den gamla toastolen, satte dit en ny. Musklerna i dina underarmar spändes, vred sej om varann. Du svettades i nacken.
-Jag skruvar inte fast den, bara lägger lite flytsilikon runt, sa du. Och jag skämdes plötsligt. För oredan i badrummet, för min fnasiga näsa. För att vi möttes här. För att jag luktade svett.
Jag bjöd dej på kaffe, du sa att du inte hade tid, du skulle vidare.
-Kanske nästa gång, sa du.
Jag blev i farstun, kvar med min längtan, min hud. Och jag vet att det är snudd på vansinne det jag gör, att jag springer efter dej, hungrar. Vårdar varje skymt av dej, en ryggtavla, en kvällscigarett i fönstret, ett nytt kexchokladpapper på framsätets golv.
När jag kommer hem och märker toalettens svaga lutning blir jag lycklig.

På linjen

På första samlingen provar vi ut kläder. Jag ska ha en lila blazer, en gräddvit kjol, en randig skjorta med button-downknäppning och första matchen är mellan Llodra och Golubev. Mamma säjer att jag inte ska ha nylonstrumpor som slutar vid knäet för då blir det en ful skarv där och den kommer att synas tydligt i teve. Barbent eller ett par tunna strumpor i kulören Nude beige, säjer hon.
Jag tränar på tecknen för boll in - sammanförda händer - och boll ut - armen rakt ut, framför den stora hallspegeln. Jag ska inte snörpa på munnen vid mina domslut. Jag ska klippa mej på torsdag. Igår gjorde jag en kemisk syrepeeling. Ansiktet blossar lite och känns tunnare än förut, som om det satt på nån annan, men om en vecka ska jag se fantastisk ut, säjer hudterapeuten. Mitt passerkort med titeln linesman kvitterade jag för igår.
Jag längtar.
Dom har valt ut mej bland flera tusen sökande. Min röst bär, det är en av anledningarna. Jag är en duktig linjedomare, jag vet det, jag har sällan fel. Det är som om jag söker mellanrummet mellan bollen och den kritade linjen, finns det inte där, så är bollen rätt. Skillnaden mellan fördel i den andres serve eller deuce.
Skillnaden mellan fiasko och framgång.
Röda naglar ser snyggt ut i teve, men skär sej mot den lila blazern. Det får bli en vanlig fransk manikyr. Med Llodra blir det snabbt spel, många volleys åt sidorna. Många inzoomningar på domsluten. Kanske ett lack i purpur?

Negativa tal

Du är i fel berättelse och du kan inte skriva dej själv ut ur den. Du har fastnat på vänster sida av nollpunkten. Du står, stilla, ytterst på trottoarkanten och trafikljuset sköljer rött, sköljer gult, grönt över ditt trötta ansikte och du räknar intervallerna som ett litet barn. Över dej, en himmel du inte ser upp mot längre, för stjärnorna som faller oavbrutet bär aldrig dina önskningar. Du har fått så många frister, så många visningar till utgången, du kan inte hålla räkningen på dom. I ditt huvud en envis slinga musik, ett soundtrack till din belägenhet. En av dom välkända, som du inte kan hålla isär, Finlandia, kanske. Eller den andra. Du har frälsarkransen runt din högra handled, stenar som stora pottekulor, du fick det av din mor, du tror inte, men ibland rör du vid pärlorna, Gudspärlan, tystnadspärlorna, doppärlan och fingrarnas rörelser tvingar dej upp ur domningen, får dej att gå över gatan, till vad nytta.
Du är i fel berättelse. Du är i fel berättelse.