Stomme

Din handstil som du själv var. Skarp, effektiv, en smula behagsjuk. Dina kokböcker likadana. På pärmarna, i marginalerna. Bechamel, brunsås lämplig för barn och make med känslig konstitution. Egenrörd majonnäs, understruket: alla ingredienser måste ha samma temperatur. En fettfläck i kanten. Jag minns syran mot gommen ännu, mamma, jag minns den, även om du inte gör det längre. Numera blandar du Blå bands svampsås i det mesta, från färsk kantarellstuvning, till köttfärssås. Små sega bitar av fårticka som drunknandes rop på hjälp i porterstekens sås. Vi skrattar åt dej, du skrattar också, kanske åt samma saker, kanske åt andra ting. Din spis har en timer som slår av plattorna efter en halvtimma. Du har starr på ena ögat, den ska opereras om en vecka, du läser med huvet på sned, med det dåliga ögat hopknipet, som ärtsångaren i eken utanför mitt arbetsrum, dina läten nästan identiska; tje, tjack, tungan i ett oavbrutet knäppande. Vad du förstår vet jag inte, men du verkar bli lugn av att läsa, som om ögonens rörelser, det som du älskat hela livet, gör dej trygg. Det blir svårare att lämna för varje gång. Jag tänker att jag ska stanna över helgen, men packar hundmat för en vecka, lägger till ett par extra skopor, ett par extra trosor i väskan, ett par till. Ännu ett par. Jag behöver att du finns. Du i din värld, jag i min, inga gräl, inget som skaver längre, en kopp kaffe på balkongen, dina fötter på min hund, värmen i ansiktet, mellan dej och mej också ett slags värme.

På resa

Vad jag önskar mej. En ostörd eftermiddag i en bil med dej. En orörd eftermiddag. En bil där inte radion fungerar, där vi får sjunga själva. Prata. Tiga. Där avståndet till din hand inte är längre än femton centimeter. Jag vill inget annat. Jag har aldrig varit intresserad av rysk kaviar eller rosa diamanter. Jag har alltid svalkat mej i timmarna med dej. Stunderna ensam med nån annan. Jag är inte dom stora festernas kvinna, jag gör mej bäst i skenet av levande ljus vid ett bord för två. Man skulle kanske säja att våra samtal är banala. Vi gör inga stora upptäckter. Det är inte poängen. Vi kör under en klagande himmel fylld av råkor. Vi kör och jag önskar att vi aldrig kommer hem igen.

Eka papiljott

Vi rör oss försiktigt. Hon har sin ena lilla hand i min stora och ett skrynkligt papper i den andra. Hon har lärt sej att läsa nu i vår, läser på allt, på mjölkförpackningar, läser för mej under våra långa telefonsamtal. Hon har förfärdigat ett eget lånekort till mej på sitt eget bibliotek, det är en skatt, jag ska spara det, alltid. Hon väcker moderskänslor som jag egentligen inte har. Vi letar knoppisar. Än så länge har vi inte funnit några, vi är kanske ute för tidigt och jag kan inte skilja träden från varann, jo, björk, den kan jag och här är en ek och där är den, liksom äggrund, rödfrusen, kanske en papiljott. Ja. Vi bestämmer det. Hon vet inte vad en papiljott är, hon är uppvuxen med plattång och curlers, och jag berättar om tanter i hårnät. Så längesen. Vi letar vidare efter violetta al, efter svarte ask, efter tvillingarna lönn, vi tröttnar, dricker apelsinmer under viadukten, äter hårdkokta ägg. Hon har mina ögon och min läshunger. Hon är inte min, inte sina föräldrars heller, hon är sin egen och vill ha ett hunddagis när hon blir lite större. Nu vill hon vidare. Kom, säjer hon, nu letar vi rätt på lille björk, hon hoppspringer i fjolårsgräset, det är en nåd att vara just här, inget mer, inget mindre, en nåd.

Federer

Det är hur du rör dej. Som att du blir en annan på sjuttiåtta gånger tjugusju fot. Utanför dom kritade linjerna en släpig, hafsig gång, i rektangeln flyter du. Du har upphävt naturlagarna. Du gör som du vill. Med fötter, handleder, boll, racket. Det ser så enkelt ut, säjer alla som ser på. Du kan inte veta nåt om det, vad vet sälen om vattnet, mer än att det är. Utanför banan blyg, med huvet mellan axlarna, omkullvälta vattenflaskor, bakom baslinjen en kejsare av serve-volleyspel. Du svettas inte ens. Bara ljuset i dina ögon, fötternas placering, den optimala vinkeln mot bollen, det du ser tiondelen innan alla andra. På din sida av nätet går tiden långsammare. Du är den störste. Du saknar inget. Jo. Du saknar en vecka till högst upp på atp-rankingen. En enda vecka till och du skulle ha tagit det rekordet från Pete Sampras. Du har fyllt tretti. Det är svårt, men inte omöjligt. På sjuttiåtta gånger tjugusju fot är inget omöjligt för dej.

Hornborgasjön 1 maj

I snåren bredvid spången stretar en svan. Vasstrå för vasstrå fogar han samman utan att bry sej om oss som stannar och ser på. Koncentration, klarhet, gud. Luften är hög, ovanför oss jagar fyra kråkor en kungsörn. En uppvind, en nervind, härute tänjer sej tiden i sin egen bana, en såpbubbla, en skärva kristall. Här sätter jag mej ner ute på udden i skuggan av fågeltornet och jag ska skriva, men det är omöjligt, sju ängsliga gässlingar på ett snörrätt led, tofsvipans pannkaksvingar. Om mitt hjärta jublar nångång är det här. Mina röda fanor är skäggdoppingen, min international är kråkorna som jagat bort örnen och firar med stukadykningar över tubkikarna, jag sover tryggt med ryggen mot virket från Lars-Nilsgården. Mitt skrivblock är fortfarande tomt när jag går hemåt i skymningen, kråkorna borta, kungsörnen tillbaka, jagar ifred, gässlingarna bara fem stycken nu.

Medusa

Jag har inget att säja. Jo, jag pratar. Mer än jag brukar. För att dölja det som ekar därunder, brusar, bubblar. Det som är inget. Jag ser i deras ögon. Hon är i form ikväll. Så lätta att bedra. Det är hennes kväll, hörde du vad hon sa till honom, hade jag aldrig vågat själv. Jag vågar allt därför att inget kostar mej nånting längre. Men hon.
Ja. Hon.
Jag.
Den mjuka hakan, den skarpa tungan.
Och så inget, som brusar, bubblar, ekar.
Dom billiga poängerna. Dom som jag övat in. För kvällar som den här.
Min autopilot.
Mitt absolute space.

jag går inte hem och kräks efteråt. Jag lämnar trots allt som en drottning. Men blicken jag har vill jag inte gärna möta i spegeln sen. Inte på ett tag. Det är väl den som. Som.
Ja.
Som.

Takotsubo

Jag har redan glömt dej. Det gick fort. Du var en sång jag sjöng med i utan att kunna texten. Det är vargarna som inte glömt. Sista gången vi dansade hörde jag dom krafsa på brädfodringen, gnälla mot molnen, inga ylanden då, det hade ännu inte börjat. Golvet vitbetsat, din kjol dunkelt röd, min blick som inte kunde låta bli att driva över din axel, ut mot nåt jag inte kunde förstå.
Inte ville förstå.
Det blev värre den vintern. Vi sov med raggsockar på, azaleorna frös och du grät för varje planta som dog, du kanske grät över oss, jag lyssnade bara efter klornas skrapande, jag tyckte jag kände varglukten, frän, rökig, vild. Jag drömde om sovande flockar, om kött som ångade i den öppna kylan ute på slätten, om gula ögon. Samma morron som du gav dej av låg det en pälstuss på köksgolvet.
Jag har redan glömt dej. Ibland stirrar jag på ett av dina kvarglömda hårspännen och det dröjer innan jag kommer på att det tillhört dej.
Jag har glömt.
Det är vargarna som inte glömt dej.