10:11

Mitt namn är bara ett ljud som jag har lärt mej att lystra till. Som en hund. Tre stavelser, ner-upp-ner. Huden. Kartan. Ärr från en kniv som slant när jag skulle skära falukorv på fyllan, blindtarmen som brast. Alla Marabou schweizernöt jag har ätit.
Det är när man söker bakom som man når fram till nåt. En kropp, en massa. Saltbalans. Vätskan som kränger i takt med planeternas vansinnesfärder, kränger i takt med tidvattnet.
Bakom det glädjen, ilskan, synapserna som öppnas och sluts som en Enigma, blänker till, slocknar, kodar av, tills rotorinställningarna klickar till och förskjuter sej i sidled.

Längre in vill man inte. För där tar det namnlösa vid, det som ligger i dvala och inte får störas. Det autoimmuna. Våra första ljud. Och våra sista. Dom verkliga hemligheterna.
Hur man ritar en perfekt cirkel.