10:28

Jag såg noga på hur du knycklade cellofanet och vippade ut en cigarrett ur paketet. Ingen kunde göra det som du, i en enda flytande rörelse, som en åldrig trollkarl som fortfarande kan ett och annat knep.
Märket var viktigt. Pall Mall, eller Gauloises Blondes, Camel i nödfall. Du fnös åt Blend, särskilt dom gula. Varför fattade jag aldrig. Jag kände egentligen ingen skillnad, samma yrsel, illamående. Samma svidande blick. Du fick aldrig rök i ögonen. Det höll du dej liksom för god för. Du bar slips och långkjol. Jag med, efter ett tag.

Jag beundrade dej. Gränslöst. Jag följde dej överallt, släppte allt och sprang. Jag var ordningsman, men fuskade med din frånvaro så att du skulle slippa noteringarna i betyget. Du var lat. Det gjorde ingenting. Du svepte in mej i ditt rökmoln, du bar omkring böcker av Hjalmar Söderberg och Sonja Åkesson i fickorna, du pratade om spleen och fin de siécle. Jag gick bredvid, utvald, småsprang för att hinna med i dina långa steg. Du var mitt gymnasium. Det låter stort. Det låter svulstigt och alldeles för dramatiskt, liksom jobbigt, men det kvittar, det var så. Jag vet ju det.

Jag kanske älskade dej. Ibland låter jag den tanken gå in i farstun, stampa av sej snön, värma sej lite och sen gå ut igen. Jag tycker om den, den är en vän. Du glömde bort mej sen. Jag minns ett telefonsamtal när jag pratade, pratade, pratade och du bara teg, teg.
Det tog ett tag för mej att förstå vinken. Jag har alltid varit lite trög, blind för självklarheter.

Jag saknar dej.
Det har gått tjugutre år. Men ändå. Jag saknar dej i alla fall.