Hon sprider rykten med lätt hand, samma hand som slätar ut överkastet, det virkade, vita, på kvällen. Som en såningsman, några frön här, några frön där. Lite vatten. En pust av andedräkten, en gammal ordlös sång. Hur det sprider sej. Gror. Sträcker sej mot det stora blå. Tjänligt och giftigt. Scillaskvaller, hörsägen av hasselört.
En konst. Ja.
Hennes verk.
Hon kan rubba det orubbliga. Och låta bli. Det är hur det lyster henne. Ett ansikte, som det sista vinteräpplet, innan det faller, faller. Händer, breda, starka, alltid i rörelse.
Hon håller sej för god för det vardagliga, springa-i stugorna-pratet. Det kan dom andra göra, charlatanerna, amatörerna. Hon lever på djupare vatten, där varje armtag ut från kroppen kan vara ödesdigert, där botten inte får nuddas, där man måste röra sej med ett oändligt tålamod.
Men att dricka det vattnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Välskriven text. Undrar vad det är för kvinna och vad hon har för agenda.
SvaraRaderaRyktesspriderskan som stolt odlare och såningskvinna. Fin, talande bild. Blev förtjust i ordet "Scillaskvaller".
SvaraRaderaEn fin bild av en inte alltför vänlig kvinna, för det är ju sällan rykten är av den goda sorten.
SvaraRaderaVäcker en obehaglig stämning. Välskrivet.
SvaraRaderaUsch vilken obehaglig människa, riktigt kryper i mej! Bra skrivet.
SvaraRadera"hörsägen av hasselört" Underbart!!!
SvaraRaderaJa, vad mer kan ja säga? Bravo - igen :)
Mmmm. Det virkade överkastet och vinteräpplet sätter scenen för mej. Tjänligt och giftigt, underbart.. Och det djupa vattnet...
SvaraRadera