onsdag 4 augusti 2010

Var inte rädd

Mina svarta nylonstrumpor skaver mot varann, det är för varmt, för svart, för varmt, för fel. Jag vill vara var som helst, inte här. Jag vill inte tåga in som om det vore Oscarsutdelning. Jag vill ligga ner i bänken. Att du är borta vill jag inte heller. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken.
Jag är i trotsåldern. Vill inte, nej, nej. Jag har svalt ett piller, kanske två, men det räcker inte. Jag vill ha mer. Ta mej härifrån. Här finns ingen tröst. Inget av det jag behöver. Organisten har stämt sitt instrument fel. Det skär i mina öron.
Han älskar dej, han väntar dej i kväll, en kväll när du förstår hans hemlöshet.
Det finns en kista vid altaret, muntert vit, dallrar som en hägring i öknen. Mysteriet döden, som vi ska omfamna. Jag vill kräkas, ge mej en rondskål, Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.

Allt är bara tomt nu. Ingen återfödelse. Jag vet det nu, jag förstår hur det ska bli. Ett hus av sand, av dimma. Jag är på väg, jag med, dit där klockan är ingenting.

Not: Det kursiva hämtat från Psalm 256.

4 kommentarer:

  1. Gör ont att läsa. Vill inte, nej, nej!
    Dit där klockan är ingenting. Ja fy för den... jag vill inte!
    Men bra!

    SvaraRadera
  2. "tåga in som på en Oscarsutdelning" Ja, precis så känns det på en begravning. Allas blickar på dig. Otäckt!

    Tycker om dina dramatiska formuleringar.

    SvaraRadera
  3. Gör ont att läsa, ja. Tänkvärda ord inför dagens begravning.

    SvaraRadera
  4. Tack. Igen. Sista två små meningarna fullständigt geniala, "Ett hus av sand, av dimma". Och klockan som är ingenting.
    Jag tänker att ditt språk ibland liksom vibrerar på en mycket hög frekvens (låter som en sorts new age-prat jag egentligen avskyr, men ändå), och där fångar in något som... mkt sällan blir fångat.

    SvaraRadera