Klister

Jag läste om uppbrott, jag prövade tanken, jag såg hur jag gick, stolt och stark, alltid klädd i en klänning, röd som opievallmo, klockad, svängande runt vaderna. Stängde grinden, inte hårt, bara orubbligt. Man skulle se mej genom solkiga rutor i byns affär och säja till varann att där går en som har bestämt sej. Nu går det inte att sjunga henne tillbaka. Och jag blev kvar, alltid kvar. Händerna framför mej, en dukfrans att plocka med, ett mörker som faller över köket, sena nyheterna på radion, röster från Waziristan, Ramallah, Abidjan. Som jag längtade.
Som jag aldrig vågade.
En gång tänkte jag. En sommargäst, en karl, stor och grov, solsvedd flint, men hans ögon, hans fingrar. Han köpte ägg av mej den sommaren, tjog efter tjog, jag undrade vad han skulle med alla ägg till, kanske GI, jag tror att han kom för min skull, för att ställa en fråga, men att han inte riktigt vågade. Inte han heller. Han kom aldrig tillbaka.
Lika gott det.
Jag ska gå och lägga mej, tar bara vägen förbi garderoben i stora rummet först, som att gå i sena mässan, längst in en klänning, urblekt röd, med klockade våder, svänger långsamt i luftdraget när jag öppnar dörren.