Ährrp, ährrp

Vi delar en cigarr som blivit kvar sen nyår. Jag tycker mycket om tobakssmaken som sätter sej fast strax under tandhalsarna. Du drar halsbloss. Vi började gå samtidigt med solen, nu har vi ätit några kokta ägg, druckit kaffe och högtidligt vecklat upp silkespapperet runt den halvrökta Cohiban. Gluttsnäppan har kommit, vi har sett en rödbena och högt däruppe en havsörn, knappt urskiljbar, bara ett enstaka skri och ett par vingslag och en oro bland vadarna. Vi har ett lugn här som vi inte har nån annanstans, vi går hitut för här kan ingen ta oss, inte ens vi själva. Kornknarren bland kaveldunet, ährrp, ährrp. Gulnat gräs, en hög med framtinade musslor, dina tjugu år gamla Lundhagskängor, en oändlig himmel och våra frusna hjärtan. Allt som borde ställas tillrätta. Här går vi fortfarande hand i hand, vi har skådarboken med oss, den som vi började på samma år som du köpte kängorna, med dom sällsynta arterna förprickade, stridsörnen i Serengeti, lammgamarna i Amari. Ändå har vi alltid återvänt hit, till vadarna, till spovarna, till den ensamma kornknarrens ährrp, ährrp.
En sista rökpuff, en fimp som dryper av smak, du makar upp tubkikaren på axeln, vi fortsätter att gå, lite som i kramp, vi går till fågeltornet, fortsätter gå bara.