På botten. Men vi är två. Inte för att det spelar så stor roll. Det där med att dela. Det där med att dra upp varann, det där med att vara stark när den andre är svag. Det är inte så det är.
Men sällskapet. Värmen vi delar under den tunnslitna filten, som en gång varit himmelsblå, nu i den kulör du kallar sketblågrön. Dina sträva fingrar i ett ögonblicks vila i mitt armveck. Din blick som vädjar, hatar.
En stunds tystnad mellan klockornas jublande växelringning. En bit bröd, en bit kött, ett stop spenvarm mjölk.
På botten. Men vi är två.
Ett slags tröst.
Ett slags.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fin text. Allt brukar kännas lite bättre om man är två, det förmedlar texten även om den är lite sorlig. Tack för bra läsning
SvaraRaderaLjuvlig. Jag älskar dina texter.
SvaraRaderaHåller med Pia, ljuvlig läsning.
SvaraRaderaHärligt mysig text! :)
SvaraRaderaVerkligen fint.. !
SvaraRaderaHopplöst men ändå hoppfullt på något vis.
SvaraRaderaFint slut på fin text.
SvaraRaderaHjärtskärande.
SvaraRadera