onsdag 14 september 2011

White over red, pilot ahead

Mitt favoritljud; lösa fall som plinkar mot masten. Som att vänta länge vid en tågövergång. Som att vänta länge. Händerna stilla i knät, gelatinögon, här kommer ingen förbi på veckor. Väntar på nån som du, som tar mej i armen, säjer alla dom rätta orden, dom nästan rätta orden. Det duger. Jag är inte rädd längre. När jag var rädd rörde jag mej fortfarande.

Jag kan sakna det.

Utan dej är rummet bara ett rum. Du fyller det, inte nödvändigtvis med ljud, men med en lödighet som får mej att skälva. Ett tyst ljud som ilar genom mina trasiga tänder. Ett hjärta som börjar slå efter kölddvalan. Långsamt, med ett par slag i timman.

Jag klarar mej inte på egen hand. Jag skriver det och skäms. Du kommer alltid att ha mej. Ett hot, ett löfte, mitt slutliga sammanbrott. Fall som plinkar mot masten, en lång väntan vid en tågövergång.

(Lotsfarkost i tjänst: vit lanterna över röd)

7 kommentarer:

  1. Jag brukar tycka väldigt mycket om det du skriver och den är texten är inget undantag. Jättefin.

    SvaraRadera
  2. Tycker också mycket om, omsorgsfullt funna ord.

    SvaraRadera
  3. Yippee! Du lever, du skriver. Vill citera allt och skicka det tillbaks till dig. "Gelatinögon"... Tack för rubrikförklaringen.

    SvaraRadera
  4. Lots..! Aha..!
    Även jag slås av dina fina ord.. Tack..!

    SvaraRadera
  5. " Ett tyst ljud som ilar genom mina trasiga tänder" - så perfekt beskrivning

    SvaraRadera
  6. Putti! Wake up! Du har fått en "award" av mig på min blogg. Varsågod.

    SvaraRadera