Blida dagar

Att ödmjuka sej. Att vända andra kinden till. Jag sväljer och tar ett steg tillbaka. Hacka i dej, säjer du och jag vet att du har rätt. Välj dina strider, säjer du och jag vet att du har rätt. Men ändå. Som kolsyra genom näsan. Jag hör dom svarta fanorna vecklas ut och smattra i vinden. Det kvittar hur många affirmationer du tejpat på mina dörrar. Jag har blodsmak i munnen.
Du säjer Räkna till tie, du säjer Lugn, bara lugn.
Jag morrar. Vaderna beredda till språng.
Din hand mittemellan mina skulderblad, en långsam Konsumåtta, dina viskningar, som till ett litet, skrämt barn. Hyssj, hyssj, så, så.
Du stäcker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tror att du tror att du räddar mej gång efter annan, och det älskar jag dej för. Att mitt blodtryck är lägre, stämningarna mot mej färre. Hur skulle jag kunna göra dej besviken genom att berätta för dej om lusten, kraften, ruset. Och lättnaden efteråt. Till och med skammen smakar gott.
Dina händer fortfarande i den liggande åttan på min rygg.
En fogligare rygg.
För nu.
Inte för alltid.