fredag 6 januari 2012

Verktygslåda

Den var din och du hade gjort den själv. En botten i ett annat träslag än överstycket. Överblivna trädelar, omsorgsfullt hopfogade. Spikar på raka led.
Den låg i Slängas-korgen, men jag tog den, jag som aldrig sparar, jag som aldrig rörs. En verktyslåda i två träslag, mjuk där du hållit den, en blodfläck från när du skar dej på stämjärnet, det breda sammetsärret över knogarna som vi följde med fingrarna när vi satt i ditt knä, du luktade oljegrus och dieselolja och gran.
Jag söker den doften fortfarande. Och hittar den aldrig.
Det är som det är.
Du brukade ha tjockhammaren i den. Den fann jag aldrig. Jag köpte en liknande på loppis i Skärhamn, inte densamma, men den duger. Jag ska ändå aldrig använda den, bara ha den där, som ett ben i ett relikskrin. Jag har din rubank, några spikar, en bit sladd med slitsad ände, det sista du gjorde, en skarvad lampsladd. Jag har fyllt på med egna grejer, lösa pärlor, en blyertspenna, ett Touche pas a mon pote-märke. Tyngdlösa saker. Dom passar där, ihop med ditt.
Ibland, när jag tar ner verktygslådan från översta hyllan i städskåpet, balanserar den på axeln, en flyktig doft av diesel, av gran, nåt som drar förbi, mest innanför mina ögon, ett slags samhörighet, kärlek.

10 kommentarer:

  1. Underbar text. Jag tycker så mycket om ditt språk och ditt ömsinta skildrande.

    SvaraRadera
  2. Fint mejslad text där saknad och längtan och vemod flyter fram på ett så kärleksfullt sätt.

    SvaraRadera
  3. Kärlek via en trälåda. Fint!

    SvaraRadera
  4. Kärleksfullt minne, vackert skildrat.

    SvaraRadera
  5. Vackert. Och rörande när det kommer till de egna tillskotten i lådan.

    SvaraRadera
  6. HÄrligt - helt enkelt bara härligt.

    SvaraRadera